Dreambase

I morgon flyger vi ut från Guatemala via huvudstaden, Guatemala City. Just nu befinner vi oss i Antigua, 25km ifrån flygplatsen. Vi flyger till New York för att hälsa på mina släktingar och beräknar landa på Newarks flygplats 23:29 lokal tid. Vi känner båda att Guatemala är ett för osäkert land att resa runt i och har bestämt oss för att snabbt lämna landet. Att resa tillbaka till Mexico via buss är totalt otänkbart (för snurriga vägar) och biljettpriserna med flyg är dyrare än vad vi förutspått. Vi bestämmer oss istället för att åka norrut mot New York för att hälsa på mina släktingar på mammas sida. Vi kommer troligtvis bara vara där ett par veckor för att sedan kanske bege oss till Kanada (det är ju hockey-VM där nu) 😛

Vi kom igår till Guatemala efter en 10 timmars lång och tärande bilväg. Vägarna slingrade sig som maskar uppe i bergen och jag var mer eller mindre grön i ansiktet hela tiden. Fy fan vilken resa. Vi åkte tillsammans med 8 andra resenärer och brevid mig satt en danska som jag började prata med. Hon är 27 år och reser ensam (!!!) runt om i Centralamerika och hennes resehistorier fick håret på mina armar att resa sig. Under bussresan mellan Palenque-San Cristobal (som vi också tog) hade bussen fått stanna pga att att ett gäng banditer hade skjutit automatvapen på vägen. Banditerna hade klivit på bussen med k-pistar och machetes och rånat alla på bussen. Dom hade slitit av halsband på folk och stulit kameror, pengar och andra värdesaker. Liine, danskan hade ”bara” blivit av med hennes kontanter då hon gömde sin väska under sätet. Vidare berättade hon att hon blivit rånad under pistolhot mot huvudet (!!!!) av två banditer i Nicaragua. Både jag och Uffe höll på att ramla baklänges och undrade vad fan hon fortfarande gör på resande fot. Själv hade jag tagit första planet hem vid sådana händelser. Tillbaka i minibussen, började två amerikanare prata om Guatemala. Dom hade varit här flera gånger tidigare – varför förstår jag inte – efter deras berättelser. Att bli rånad under pistolhot i Guatemala är visst vanligt förekommande och vi skulle under alla omständigheter undvika Guatemala City. Båda jag och Uffe sitter som två fågelholkar och undrar vad fan vi håller på med. Visst, vi hade läst att Guatemala kan vara osäkert på vissa platser men med denna information, hade vi aldrig rest hit.

Staden Antigua (som vi är i just nu) är känt fär sina aktiva vulkaner. Jag hade sett fram emot utflykterna som skulle ta oss till vulkanerna. Denna utflykt ska visst vara den farligaste man kan göra här. Turister har i periodvis blivit attackerade av banditer. Kvinnor blir våldtagna och i vissa fall tom mördade. Detta kommer naturligtvis som en chock för oss och vi undrar fortfarande va fan vi gör här. Och varför åker folk hit som redan besitter denna kunskap???
Vi kom fram till Antigua igår kväll och checkade in på ett ”medelklass” hotell. Vi ville inte bo på något hostel här. Vi vill avbryta denna ”tour” så fort som möjligt (tanken är att vi ska besöka tre ytterligare städer i Guatemala). Uffe sitter febrilt och försöker hitta en flygbilett härifrån – men priserna är inte roliga! Situationen stinker och vi vill bara härifrån. Jag förstår era inlägg mamma och Karin – dom stämmer.

Wow, vilket ställe!! Det känns som vi har hamnat mitt i ”Den blå lagunen”-filmen. Agua Azul är ett området mitt i djungeln som består av ett hundratals vattenfall. Det finns smala, breda, långa, korta, höga och låga vattenfall och överallt ser vi folk bada och slänga sig i lianer utför vattenfallen. Svetten rinner fortfarande och det mildras inte direkt av att vi klättrar upp för alla fyrtiotolv trappsteg som leder oss upp till vattenfallens topp. Längst upp har en lagun formats där många av besökarna har hoppat i för ett dopp. Uffe drar på sig badshortsen och gör ett svanhopp (nåja). Vattnet är dock inte speciellt varmt så han kommer snabbt upp igen. Det känns som om vi är på ett, av naturen skapat, vattenäventyrsland. Istället för ruschkanor och vattenkanoner finns lianer, små varma källor och vattenfall att kasta sig utför. Strömmarna är otroligt starka och det kan vara farligt att bada på vissa ställen. Man ska inte lyda den dåligt översatta skylten ”Dangerous NOT to swim”. Efter ett tag slår vi oss ner på en restaurang och äter lite nachos med guacamole. Uffe envisas med att doppa nachosen i en superstark salsa så att både hans mun och näsa håller på att explodera. Han tittar upp med tårar rinnandes nedför kinderna och säger ”Jag ska ta reda på vart min fysiska gräns går”.

Vi går tillbaka till vår minibuss som ska ta oss till slutdestionationen San Cristobal. Färden dit tog tre och en halv timma men kändes som det dubbla. Mörkret började falla och det var lite otrevligt att åka på de små vägarna i bergen. Fartguppen kom var 500:e meter och varje gång var bilen tvungen att sakta ner. Vi hade läst att många rån förekommer på vägarna och att man inte ska färdas under kvällstid. Det var med en lättnads suck vi kom fram till ett livat San Cristobal (lördagskväll). Staden ser väldigt trevlig och mysig ut men för oss är den otroligt kylig. Vi är uppe i bergen och tempen ligger mellan 15-19 grader *burr*. Backpackers Hostel som vi hade tänkt sova på hade inga lediga platser så vi åkte till Casa Margarita istället. Det är mer ett hotell än hostel men rummet är mysigt och har kabel-tv. Golvet är dock svinkallt. Vi stannar här i två nätter innan vi åker över gränsen till Guatemala.

Se alla bilder här!

Efter en timma i bilen på en slingrande väg i bergen kommer vi fram till Misol-Ha som är ett vackert och högt vattenfall. Vattenfallet är ca 40 meter högt och slår med en enorm kraft ner i den lilla sjö som formats nedanför. Ett fåtal människor badar under vattenfallet medans andra promenerar bakom det. Vid det här laget är vi rejält trötta, svettiga och hungriga så vi gör inga större ansträngningar med att promenera runt vattenfallet. Vi sätter oss och fotar omgivningen och lugnt andas ut efter vad som redan känns som en heldagsutflykt. En timma senare möts vi alla upp igen vid minibussen som ska ta oss vidare till Agua Azul.

Se alla bilder här!

Vår minibuss skulle hämta upp oss 08.00 så vi sätter klockan tidigt, käkar frulle och sätter oss och väntar. Klockan blev 8.30 och vår bil har fortfarande inte dykt upp. Iom att vi bor mitt i djungeln finns det varken internet eller någon fungernade telefon för att kunna kontakta Bamba Tour. 09.15 dyker en stressad kille upp och ropar upp våra namn. Vi sätter oss i hans bil och han kör oss till ruinerna. Minibussen hade visst krånglat så han släpper av oss och behåller våra ryggsäckar i bilen. Han ska nämligen byta bil medans vi besöker ruinerna. Vi känner oss lite obekväma med att lämna över allt vårt bagage till honom men bestämmer oss för att lita på att det ska gå bra. Han betalar dessutom inträdet till ruinerna som plåster på såren för att han var försenad.

Vi knallar in på ruinområdet och en otroligt vacker syn möter oss. Vi hamnar mitt i en Maya-by som omringas av en grönskande djungel. Omkring oss ser vi ett 20-tal välbevarade ruiner/pyramider som vi får klättra upp på och vissa får vi t.om gå in i. Maya-byn känns mysig och konstigt nog väldigt romantisk. Det är dock fruktansvärt varmt och svetten rinner när vi gång på gång klättrar upp på templena. Plötsligt har tre timmar gått och vi traskar ner mot utgången. Vägen till utgången går genom djungel och små bäckar. Vi passerar en hängbro och överallt hörs djurliv ifrån träden. Vi sätter oss på den plats där bussen ska hämta oss och häller i oss litervis med vatten. Minibussen dyker upp 45 minuter för sent och vi har hunnit bli lite stressade iom att bagaget finns på bussen. Vi sätter oss i bilen och kör emot Misol-Ha.

Se alla bilder här!

Vi checkade ut från vårt hostel i Merida 23.00 och tog en taxi till busstationen. Nattbussen som ska ta oss till Palenque avgår 23.55 och ska ta ca 8 timmar. På kvällen får vi höra oroliga historier från andra inneboende om just denna bussresa. Det är vanligt förekommande med ficktjuvar på bussen och flera uppmanar oss att ha lås på väskorna samt att hålla fast i handbagaget under hela resan. Det är också vanligt med banditer på vägarna men eftersom vi åker med en förstaklass-buss är vi säkra. Andraklass-bussarna plockar nämligen upp resenärer under resans gång och då behöver man vara alert på vem som sitter brevid en. Resan går förvånandsvärt bra och vi sover igenom hela vägen. När vi kommer fram till Palenque centrum, tar vi en taxi ut till Palenques nationalpark som omger vad som sägs vara Mexicos vackraste Maya-by, Palenque ruins.

Vi hittar en mysig liten stugby som heter MayaBell som påminner lite om bungalowsen i Thailand. Vi är mitt ute i djungeln och vi omges av vackra växter och djur som skriker sig hesa dag som natt. Uffe sätter sig på vår veranda och försöker med djup koncentration ta en bild på den kolibri som frenetiskt flyger omkring blommorna som omringar oss. Stugbyn ligger ca 400 meter från ingången till Maya-ruinerna som vi ska besöka imorgon. Idag ska vi bara slappa efter en lång natt på bussen. Imorgon hämtas vi upp 08.00 av Bamba Tour som ska ta oss till bl.a Misol Ha (vattenfall), Agua Azul (et stort vatten och lagunområde) för att sedan köra oss till slutstationen San Cristobal.

Se alla bilder här!

Merida är en mysig liten stad med små vackra gator som slingrar sig runt staden likt en labyrint. Värmen är näst intill olidlig och temperaturen måste ligga någonstans runt 40-45 grader. Igår var vi ute på en liten citypromenad och såg oss omkring bland kyrkor, parker och en ovanlig konstutställning (se bilder). Uffe var inne på WalMart och spelade lite tv-spel och handlade lite proviant till bussfärden till Palenque. Vi orkade dock inte vandra speciellt länge pga av hettan. Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till vandrarhemmet och svalde flera liter vatten. På kvällen slappade vi mest. Uffe satt ute och pratade med andra inneboende medans jag var inne på rummet och läste deckare. Vi somnade ganska tidigt och sov helt okej trots värmen.

Se alla bilder här!/a>

Vi promenerar tidigt till busshållplatsen i Cancun. Bussen går 9.00 och vi är i god tid. Medans vi sitter och väntar på vår buss kommer en amerikan fram till oss. Han undrar om vi har telefon och adressuppgifter till hans ambassad i Cancun. Han har nämligen tappat bort sitt bagage i en buss på väg till Cancun. I väskan hade han pass, kreditkort och alla pengar. Vi hittade den amerikanska ambassaden i vår guidebok och lämnade honom överlycklig med lite pengar och en flaska vatten. Dagens goda gärning!! Färden till Chichen Itza tog drygt tre timmar i en bekväm buss med bra AC. Dock visade dom filmer på högsta volym (givetvis dubbade på spanska) så vi knappt kunde höra vår egen musik i hörlurarna *suck*.

Chichen Itza är en Maya-by fylld med stentempel, pyramider och ruiner. Den största pyramiden, El Castillo, är en av de sju nya underverken. Vi blev hänförda av de mäktiga synerna och mystiken som ligger över området. Det känns exotiskt att vandra omkring mellan pyramider mitt i djungeln och vi kan verkligen föreställa oss hur Maya-befolkningen levde under sin tid (vi har ju sett Mel Gibsson ”Apocalypto” 😉 . Liksom dåtidens egypter använde Maya-indianerna sina pyramider till begravningsplats. Många av templena användes som offerritual-platser och det var många avhuggna huvuden som rullade nedför de höga stentrapporna. Längst ner på El Castillo-pyramiden gestaltar sig två ormhuvuden som är väldigt välbevarade. Två gånger om året faller solen på pyramiden på ett sådant sätt att skuggan bildar en ringlande orm på trappan. När Maya-folket såg ormen förstod de att en ny årstid hade inletts. Vi gick runt på området i 3-4 timmar och överallt satt folk och sålde helt fantastiska hantverk. Vi köpte lite souvenirer som inte var alltför tunga att bära med i ryggsäckarna. Dagens hetta var förmodligen den varmaste vi upplevt på denna resa. Luften stod helt stilla och solfan vägrade gå i moln. Vi är vid det här laget vana vid hög värme men detta var i en klass för sig. Det kändes som i en bastu och svetten droppade ner på våra skor. Till slut fick vi nog och vi gick och satte oss och åt var sin taco-talrik (hjälp vad maten är god här!!!).

Klockan 17.10 tog vi bussen vidare till Merida där vi ska spendera två nätter. Resan tog ca två timmar och Tinnas huvud höll på att sprängas eftersom ljudet på filmen inte heller nu gick att stänga av. Vi hittar ett hostel i centrala delen av byn, Nomadas hostel, som har ett väldigt enkelt men säkert boende. Många andra resenärer finns redan här, vissa lär sig dansa salsa, andra har letat upp en hängmatta och bara slappar. I morgon ska vi utforska Merida.

Se alla bilder här!

Nu har vi skaffat ett nytt telekort och nr ar +52 1 9981 3184 25
Vi aker pa en tre veckors bussturne fran och med imorgon. Vi kommer dock enkelt kunna nas via epost och mobilnr. Tidsskillnaden mellan Mexico och Sverige ar 7 timmar. Dvs nar kl ar 19.00 hos er ar den 12.00 hos oss! Onska oss lycka till 😀

Vi kommer fram till vad som först verkar vara ett riktigt risigt hostel som kostar 250 pesos per natt inklusive frukost (internet, eget badrum med kylskåp). Vi går med skeptiska steg till byggnaden (som ligger 2 kvarter bakom receptionen). När vi ser rummet blir vi dock positivt överraskade. Rummet är rent, fräsch, säkert och luktar faktiskt helt okej. Säkerhetsskåp ingår dessutom!! Vi slänger oss i sängen och somnar innan huvudet landar på kudden. 5 timmar senare skakar Tinna liv i mig och vi går ut till en mataffär för att handla lite käk. Matvarubutiken är stor och påminner om ett amerikanskt supermarket med ett stort utbud av varor. Vi handlar hem vatten, oliver, salami, bröd, ett sex-pack Corona, lime och chips med chili-smak. När vi kommer hem skivar vi upp limen och lägger den i ölen. Vi sätter oss på trappan utanför och ska just avnjuta chipsen när vi inser att tungan håller på att brinna upp. Chipsen är otroligt starka! Här finns inget utrymme för frosseri. Ett chips i minuten, max! Kvällen spenderas i trappan med en massa skitprat. När vi väl lägger oss sover vi otroligt bra, enligt Tinna har hon inte sovit så bra på två månader (sedan vi bodde hos Lisa i USA).

På morgonen går vi till receptionshuset där vi ska äta frukost. En trappa upp finns matsalen med ett buffebord med flingor (SOCKER i överdos), kaffe och rostmack med marmelad. Vi bestämmer oss för att gå upp på tredje våningen och göra egna pankakor i husets gemensamma kök. När smeten är gjord och stekpannan är på plattan upptäcker Tinna att mjölet är avsett för att göra tjocka amerikanska pannkakor. Jävla färdiga amerikanska lösningar. Här försöker man göra pannkakor från scratch men misslyckas pga att allt ska vara så ”snabbt & enkelt”. Med pannkakssmeten i diskhon sätter vi oss och äter. Våra blickar dras till en plansch som sitter på väggen. Den gör reklam för paketbussresor inom Mexico, Guatemala och Belize. Det verkar vara en riktigt intressant ide och vi hugger på förslaget direkt. Vi lämnar Cancun den 22:a april och åker på en tre-veckors turne i 8 städer. Vi kommer bl.a se forna maya-tempel, djungel-trekka, klättra på vulkaner och besöka små byar fyllda med mexikansk konst- och textilhantverk.

Se alla bilder här!

Vi fick uppleva en lååång natt på Orlando Airport. Vi landade runt 21:00 lokal tid och dom flesta restauranger och butiker var stängda vid det laget. Vi hämtade ut vårt bagage och gick direkt till Starbucks Coffe och beställde en Cafe Latte med fikabröd. Det är något visst med Orlandos flygplats. Den är riktigt mysig med sina färgglada Disney-butiker och inomhusfontäner. Det känns inte som om man är på en flygplats utan snarare i en mysig liten stad med alla tänkbara bekvämligheter. Man behöver inte använda apostlahästarna alltför mycket eftersom rullbanden finns överallt och monorails tar en till gaterna. Vi valde ut vår sovplats på en träbänk med fotöljer. Jag satt uppe hela natten och nyttjade det trådlösa internetet medans Tinna slumrade av och an på träbänken. Vid 05-tiden kunde vi checka in vårt bagage och tog monorailen till vår gate. Väl där hittade vi ett riktigt schysst frukost-ställe (som inte hade alltför många kunder då McDonalds låg precis brevid) där jag åt en kalkonbaguette och Tinna tog en rostbiff-macka med cream cheese. Vi handlade lite småsaker i butikerna (tidningar, hörlurar, batteriladdare, kylskåpsmagneter etc). Vi satte oss och såg på CNN tills vi fick gå på planet. Vi flög med Jetblue Airways som har tv-skärmar vi varje säte med ett 40-tal kanaler att välja på. Vi såg filmen Juno som var grymt bra och skrattade så vi fick ont i magen av NBC´s ”Most outrageous moments”. Tinna var fastklistrad vid Food Channel och jag såg Tomb Raider.

Vi landade i Cancun på morgonen och hade idiotiskt nog inte planerat någonting. Inga pengar växlade, inget boende och ingen koll på hur vi tar oss till det ställe vi (till slut) hamnade på. Vi blev lätt stressade när det inte fanns något internet på flygplatsen och fick ta en timeout på en bänk. Vi försökte hitta boende genom informations-kassorna men dom bara tittade konstigt på oss, alla har boende ordnat i förväg. Jag gick för att ta ut pengar men eftersom jag inte hade en aning om växelkursen visste jag inte hur mycket jag skulle ta ut. Det låg ett kvitto ovanpå bankomaten där det stod 5000 pesos. Jag tänkte att om andra tar ut så mycket BORDE det inte vara en förmogenhet iallafall och jag tog ut lika mycket. Vi tog upp Lonely Planet-boken över Mexico och försökte ringa ett av hotellen som stod listade där. Vi kom inte fram och provade andra hotell som gav samma resultat. Jag gick till en telefonautomat men dom tog inte de pengar jag hade. Vi gav upp och gick ut till taxibilarna och chansade på ett av de vandrarhem som är listade i boken. Vi bestämmer oss för att skippa Zona Hotellera-området vid stranden (som är skrämmande dyra) och istället väljer det mer genuina Downtown-området som ligger 5 km från stränderna.

Vi har spenderat de närmsta 2 nätterna i ett litet privat boende i Santo Domingo. Otroligt billigt ställe där vi kunnat sova helt okej. Vi delade badrummet med alla andra som bodde i huset och rummet var nog inte större än 6 kvadratmeter men det räckte. Imorses tog vi en taxi till Las Americas Airport i Santo Domingo. På vägen dit såg vi det gigantiska monumentet där Christoffer Columbus (Dominikanska Republiken var det första landet han upptäckte) är begraven.
Santo Domingo är en fin men inte speciellt trevlig stad pga den höga kriminaliteten. Det känns som att vi behover ögon i nacken när vi är ute och promenerar. Slummen finns överallt och bilarna ser ut som folkrace-bilar (mer krockade än hela).
Vårt närmsta dygn kommer att spenderas på ett flyg till Orlando, 12 timmars väntetid innan nästa flyg tar oss till Cancun, Mexico. Vi landar på morgen lokal tid den 19 april. Vi hoppas kunna få igang vara mobiler i Orlando så att vi kan slå en pling hem (imorgon bitti svensk tid). (+1) 954 305 0637 tror vi är numret, hehe

Det var lagom att spendera 2 veckor i D.R. Vi har mest latat oss i solen och ätit god mat (mest fransk). Vi ser fram emot lite mer äventyrliga aktiviteter i Mexico. Tacos, tequila och maya-pyramider ska inte heller bli tråkigt att uppleva 😛

Se alla bilder här!

Idag tog vi en dagsutflykt till stranden som klassas som en av karibiens 10 vackraste stränder. Vi tog en båt från Las Galeras till Playa Rincon. Färden som tog cirka 15 minuter bjöd på vacker utsikt över Las Galeras kustlinje och vattnet skiftade i en mängd olika turkosblåa nyanser. Väl framme hoppade vi av båten och promenerade den sista sträckan i vattnet. Stranden var öde sånär som på ett par killar som jobbade i en bar/restaurang som låg vid den östra änden av stranden. Vi lade oss ganska direkt på två av strandens många solstolar. Solen gassar på rejält och vi kan knappt tro vad som visas framför våra ögon. Stranden är onekligen den vackraste vi sett! Den är formad som en halvmåne med rader av palmer åt ena hållet och klippväggar åt andra sidan. Rakt fram från där vi ligger syns skogsklädda bergsmassiv. Sanden är kritvit och vattnet färgas olika beroende på himlens humör. Allt eftersom morgon går över till lunchtid anländer fler besökare. Dom flesta kommer med båt, andra med fyrhjulingar. Fortfarande är vi inte speciellt många på stranden, kanske ett 30-tal totalt. När magen börjar kurra går vi till en av dom tre möjliga strandrestaurangerna. Innan maten kommer in beställer vi in lite dryck. Jag tar en Presidente och Tinna får in en Pina Colada som serveras i en jätte-ananas. Supergod! Till lunch äter jag grillad kyckling med bananskal och sallad. Tinna får en nyfångad fisk, BBQ-grillad som smakar galet gott. Efter våra magar blivit tillfredsställda lägger vi oss åter och solar. Den 30-haltiga solskyddskrämen som vi köpte i Cuba fungerar överhuvudtaget inte och vi bränner oss för första gången sedan resans bärjan. Tinnas Kerstin Florian-produkter är slut och vi märker direkt skillnad på solbrännan. När vi lagom har fått nog av allt solande och badande, sätter vi oss på båten som tar oss tillbaka till Las Galeras. Vilken perfekt dag!
När vi kom hem lagade vi pasta med pesto, pepparsalami och parmesanost. Mums!

Se alla bilder här!

Denna dag var avsatt till att besöka Playa Madame. Vi lagade frulle hemma och tog god tid på oss att njuta av nybakade bröd med jordgubbsmarmelad och cafe latte. Klockan var närmare 08:30 när vi gick strandvägen till La Rancheta (där vi tidigare bodde) och solen stekte på oss. Väl framme på ranchen var hästarna redan uppsadlade och klara för avgång. Med på utflykten var också en amerikansk tjej och hennes mamma som var på besök i D.R. Pappan vågade sig inte upp på hästen och stannade hemma. Förra gången vi red (i Kuba) var jag lite ”avvaktande” hehe, men denna gång kände jag mig mer bekväm i sadeln. Tinna däremot fick en bångstyrig häst så hon höll krampaktigt i tyglarna. Hämd !! 😀 Längst fram red Karin som äger ranchen och längst bak gick en kille som var hennes medhjälpare. Efter cirka fem minuters ritt kom vi fram till en brant asfaltsbacke som jag aldrig trodde vi skulle komma uppför; hästarnas hovar halkade på underlaget och dikena stupade tvärt ner påvår högra sida. Min häst envisades med att nafsa hästen framför i baken som inte verkade uppskatta det nämnvärt. Väl uppe på krönet fick vi en fin utsikt över landskapet som sträckte sig fram till stranden vi gått på tidigare. Vi red på en lite grusväg där kor mötte och passerade oss med jämna mellanrum. Ibland hamnade en liten kalv mellan två hästar och blev lite stressad. Mamman (som var en mycket klok en, trots att hon var en ko), kom och hämtade kalven och visade vart han skulle gå. Med på ritten fanns också två av Karins hundar som sprang fram och tillbaka och man kunde se deras ständiga budskap i ögon och kroppsspråk; ”Här är det, hit ska vi, jag kan vägen”.

Efter cirka femton minuter på grusvägen gick vi av och lämnade ko-klungan för att rida in på en liten stig. Vi såg massor av olika växter och blommor och stigen var full av stora stenar och krokar men hästarna verkade veta vart dom skulle sätta ner hovarna. Ibland stannade vi till för att höra Karin berätta om olika frukt- och grönsaksträd men oftast stannade vi till dåhästarna ville ta sig ett par blad att äta. Jag red längst bak och Tinna längst fram (bakom Karin) så det fanns inte mycket chans till kommunikation. Lite senare stannade Karin på stigen och sa åt oss att hoppa av hästarna. Hästarna bands fast i träden och vi gick fram till en avsats vi klättrade ned för. Efter lite klättring kom vi ut på en gräsmatta som övergick i sand och en fin liten strand visade sig. Alla bytte om till badkläder och vi slängde oss i ett skönt , klart och vackert vatten. Hundarna sprang fram och tillbaka på stranden och lekte tafatt. Efter lite plask och dyk i vattnet gav vi oss upp och satte på oss torra kläder. Vi skulle klättra upp för en annan brant som gick genom snår och buskar. Karin visade oss en buske vars frukt kan lindra cancer-svulster. Hon berättade att hon gett bären till sin hund som efterråt hade blivit av med sin cancer. Vi fick även se mango-, citron- och avocadoträd. Vi klättrade upp på en utsiktsplats över stranden (se bilder) där vi fick se hur vackert allt var. När vi kom ner till stranden igen hade Karins medhjälpare hackat upp olika typer av kokosnötter som vi fick dricka och smaka på. Han hade även grillat några mandlar som växer i närheten. Innan vi begav oss hemåt fick vi även besöka en läskig grotta. Den var kolsvart så vi var tvugna att ha ficklampor med oss. Tinna såg verkligen ut som en proffessionell orienterare (se bilder). Fladdermössen hängde i taket och spindlar klättrade på väggarna, *burr* När vi kom hem svalkade vi våra ömma fötter i trädgårdens utomhusjacuzzi. Vi satt förnöjt i flera timmar, lyssnade på raggae och sänkte ett par kalla Presidente (lokal-öl).

Se alla bilder här!

Vi stannar på ”ranchen” i tre nätter. Bungalown är väldigt enkel och omgivningen är otroligt vacker men boendet är lite för spartansk för den hyra vi betalar. Rachen ligger dessutom 2 km utanför centrum med närhet till strand och alla restauranger. Så vi bestämde oss för att leta efter något annat boende som ligger mer tillgängligt. Vi hittar snart ett riktigt smultronställe som en franskman äger. Han har sex lägenheter med under- och övervåning, varmvatten och ett komplett kök. På övervåningen ligger sovrummet med utsikt över havet. Det är inte helt fel att vakna upp med en sådan bild på näthinnan (se bilder). Vi valde lägenheten som ligger mest i skymundan med en massa växter omkring oss. Altanen är stor och supermysig. Här äter vi egenlagad frukost och spelar canasta fram tills solen går ner. Trädgården är fylld med exotiska växter och färggranna blommor. Vi hittar ett egendomligt träd med stora tunga frukter på (se bilder). Vi får sedan veta att det är papaya som hänger i trädkronan.

Då vi anlände till Las Galeras strax efter högsäsongen är det tomt på turister här. Många turister väljer att resa hit jan-mars då valarna kommer hit för att para sig. Det annordnas många valutflyker för att beskåda gigantiska valar som hoppar över ytan. Oturligt nog kom vi 2 veckor för sent och valarna är nu på väg till Alaska. Just nu är vi dom enda som bor hos fransmannen. Vi har tillgång till tvättmaskin, tv med internationella program och t.o.m en utomhusjacuzzi!! Vi lyckades pressa ner priset rejält och bor för nästan samma peng som på ranchen. Helt osannolikt med tanke på att vi har stranden precis nedan för oss. Igår handlade jag hem lite delikatesser från den franska lanthandeln. Jag köpte tre olika ostar; brie, gorgozola och någon annan sort, lite fransk pepparsalami, oliver, en nätmelon, två nybakade limpbröd som påminner om ciabata och en flaska rödtjut. Vi dukade fram på verandan och plötsligt dök vår nyfunna huskatt upp. Första gången hon hälsade på oss var hon utsvulten och vi gav henne en skål naturell yoghurt som hon älskade. Denna kväll fattade hon tycke för en ny rätt: brieost. Kissen fullständigt slukade flera gram brieost (se filmer). Dagen efter när vi åt frulle, matade vi henne med en annan ostsort som hon glädjeligen frossade i sig. Till dessert: en skål iskall yoghurt haha. Idag tänkte vi inhandla lite ordentlig kattmat till henne. Vi får väl se om hon behagar äta det hihi. Vi somnade till filmen Dearhunter som vi fått låna av fransmannen. En riktigt mörk klassiker med grym filmmusik. Imorgon ska vi ut och rida i skogen!!

Se alla bilder här!

Vi tog en lokalbuss från huvudstaden och kom fram till kuststaden Samana som ligger nordost om Santo Domingo. När vi kommer fram tar vi en taxi till Las Galeras som är en otroligt mysig liten by med karibiska palmer och gudavackra stränder. Vi har haft mailkontakt med ett belgiskt par som äger en hästranch strax utanför centrum. Vi får en primitiv bungalow med eget kök och regnvatten till dusch. Det känns som om vi är mitt i djungeln och på vår veranda flyger kolibris omkring oss som lockas av trädgårdens alla vackra blommor. Här är det tyst, stilla och otroligt mysigt. Vi tar oss en kall dusch och sätter oss på verandan och pustar ut. Denna dag har varit jobbig. Transportdagar är alltid slitsamma men att dessutom bli rånad innan dagen knappt börjat är bara för mycket. Vi lägger oss tidigt och lyssnar på sista delen av Stieg Larssons trilogi, Luftslottet som sprängdes. Vid det här laget orkar vi inte bära omkring på tunga böcker och tackar vår lyckostjärna för ljudböcker. Allt som behövs är en liten högtalare och en iPod för att lyssna på deckaren.

Dagen efter vaknar vi upp av vad som känns som 40 olika djurläten. Vi hör tuppar, får, fåglar, hundar, grisar, hästar och … myggor!! Uffe var uppe halva natten och försökte utrota varenda liten myggjävel. Ronald som är ranchens ägare ritar på morgonen upp en karta över området och vi bestämmer oss för att avsätta dagen för en promenad. Omgivningen är häpnadsväckande. Las Galeras är fyllt med urvackra stränder och iom att det inte finns någon flygplats här är det få turister i området. Det är många europeer som slagit sig ned här och har öppnat egna verksamheter. överallt ser vi italienska och franska restauranger och vi har till och med hittat en delikatess-butik som säljer franska ostar, yoghurt, pesto och oliver. Här kan vi lätt vara i två veckor. Vi sätter oss på en liten fransk frukostrestaurang och beställer frulle. Vi äter vad som är det godast vi ätit på länge; crossaint, färskpressad apelsinjuice och en kopp varm choklad – gjord på äkta choklad, inget pulver. Vi promenerar därefter runt i byn och överallt smyckas gatorna med inhemsk konst, tavlor och småmysiga souvernirbodar. Lunch intages på en fransk crepes-restaurang och jag beställer världens godaste krabb-crepes. Oj oj oj så gott! Efter lunchen går vi och kollar på tavlor och bestämmer oss för att inhandla lite konst till vårt kommande hem i Svedala.

Se alla bilder här!

På vägen till busstationen mitt i rusningstrafik blev jag överfallen av en man. Han kom åkandes på en moped och slet av mitt guldhalsband från halsen. Allt gick väldigt fort och både jag och Uffe blev rejält skärrade av händelsen. Ironiskt nog är mitt halsband den enda ägodel som jag verkligen älskar och jag hade inte brytt mig särskilt mycket om han tagit något annat. Fast jag är ledsen är jag otroligt lättad över att ingen av oss blev fysiskt skadade av överfallet. Han kunde ju lika gärna ha dragit en kniv mot halsen… Smycket är ett familjehalsband som var en väldigt speciell gåva för mig. Jag är så innerligt ledsen att jag förlorade det…

Flyget från havanna till Santo Domingo mellanlandade i San Jose, Costa Rica. Vi var i luften i cirka två timmar innan vi steg ut i väntsalen på San Jose Airport. Efter att ha varit i Kuba i en m`nad med sämsta möjliga tillgång till god mat, snacks, dryck, frukt eller grönsaker hñll vi på att svimma av lycka när vi såg Burger Kings välkända logga. Vi beställde varsin burgare och våra händer darrade av extas. En liknande känsla infann sig precis när vi kommit ut ur klostret i Thailand ”Tänk att kunna äta vad man vill”!!! Under en månads tid har vi endast fyllt våra magar med torra mackor, äckliga pizzor och tröttsamma bönsoppor. Att sätta tänderna i en saftig hamburgare var som att komma i mål efter ett maraton haha. Uffes köttbegär var så stort att han två timmar senare var tvungen att gå tillbaka till BK och beställa ytterligare en baconburgare.

Vi kommer fram till D.R 23.40 och hämtar vårt bagage samt växlar dollar till pesos innan vi tar en taxi till paret vi ska sova över hos första natten. Lisa är amerikan och har bott i Santo Domingo och har bott där sedan januari i år. Hon var här på semester, hittade kärleken och flyttade hit några månader senare. Sedan februari jobbar hon som engelskalärare på en skola. Dom bor i en etta som är minst sagt primitiv. Lägenheten har knappt några möbler och vi ska sova i samma rum, på en madrass strax nedanför deras säng. Eftersom båda ska gå upp tidigt nästa morgon går vi ganska direkt till sängs. Vi sover oroligt och det är ljud från gatorna utanför. Vi går upp samtidigt som Lisa 07.00 för att hinna med en tidig buss till Samana.

Se alla bilder här!