Dreambase

Denna vecka har jag känt mig mer emotionell än vanligt. Tanken på att det är ett barn som väntar på oss börjar sakta sjunka in i mig. Bebisen är väldigt aktiv nu och sparkar och donar om dagarna och jag blir så enormt lycklig av det. Det känns som om ett band emellan mig och bebisen växer sig starkare för varje dag som går.

Graviditet har för mig förknippats med så mycket rädsla. En rädsla som presenterat sig i olika skepnader och stadier. Först nu känns det på riktigt. Låter säkert jätte konstigt med tanke på att jag just gått in i 8:e graviditetsmånaden. Jag har kommit på mig själv att inte våga glädjas tillräckligt pga för stark oro. Oro för bla förlossningen och oro för att inte räcka till. Men varför ska jag fokusera på hur ”jobbigt” allt kommer att bli. Jag kommer iaf inte tänka i mina mest frustrerande ögonblick som nybliven mamma ” tänk, vilken tur att jag har förberett mig på det värsta”.

Jag vill hellre fokusera på det härliga med att bli mamma. Rädslan håller sakta på att bytas ut mot förväntan och jag har hellre fjärilar än stressklumpar i magen.

”Den som oroar sig i förväg får ofta sörja två gånger”.