Dreambase

Fredagen den 26 december , kl 10:40 kom vår efterlängtade Molly. 49 cm lång och 3515 gram.

Igår var en förvånansvärt jobbig och påfrestande dag. Tanken var att jag, mamma och pappa skulle åka och hälsa på mormor i Åtvidaberg. Istället för att njuta av mormors hemmagjorda rulltårta, fick jag spendera dagen på Västerviks Förlossningsavdelning. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Jag fick under natten en form av hårsäcksinflammation som gjorde förbaskat ont. När jag ringde till sjukvårdsrådgivningen, sa dom att jag borde uppsöka vård då det inte är bra att ha en inflammation i kroppen så nära förlossningsdatumet. Jag tyckte att det lät väldigt extremt och ringde mest för att dubbelkolla att det är okey att låta den vara.

Mödravården hade telefonstängt så jag fick rådet att ringa förlossningen istället. Dom ville att jag skulle komma in direkt så jag tog mitt pick och pack och drog dit. Väl där, ville dom koppla upp mig till en maskin som mäter bebisens hjärtrytm och mina värkar. Sedan tog dom ett urintest som visade på lite äggvita (som visst är vanligt i slutet av graviditeten).

Två timmar senare kommer en väldigt trevlig men stressad doktor för att undersöka mig. Han tyckte att det var alldeles för brutalt att sätta in antibiotika, så han gjorde ett litet ingrepp och tog bort problemet på några minuter.

När jag kommer hem, hamnade jag i en liten svacka och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag hade nämligen både halsbränna, förvärkar och problem att gå. Som tur är har jag en go mamma som kommer med praliner och ett kakafat med mormors delikatesser som tröst.

Morgon efter, när jag sitter och läser en artikel i D.N börjar jag få lite annat perspektiv på tillvaron. Jag hostar nära upp frukosten, för det jag läser är så ofattbart vidrigt. Artikeln är så fruktansvärt brutal och handlar om en kvinna i Kongo som blir knivskuren och våldtagen av 12 soldater. Samtidigt blir hennes döttrar våldtagna och hennes man mördad. Soldaterna tvingar henne att samla ihop bitarna av hennes man och säger åt henne att lägga sig ovanpå dom. Hennes båda barn (13 och 15 år) blir gravida vid övergreppen. Hennes livmoder lossnar och hon får gå i flera dagar utan läkarvård. Några månader senare, blir hon våldtagen igen av fem män.

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag skäms över hur jag överhuvudtaget förmår mig att klaga på någonting i mitt liv. Här läser jag om kvinnor som dagligen hålls som sexslavar, blir lemlästade och mördade av soldater. Hur kan det få fortgå? Jag skäms över min förlamning till att inte göra mer för människor i tredje världen.

När jag sedan går in på Aftonbladets hemsida och läser om en svensk familj som inte har råd att handla julklappar, vill jag bara spy. Finanskris, my ass. Var lycklig att du har en familj att fira jul med!

Jag går nu in i vecka 39 och börjar se ljuset i tunneln. En graviditet är i genomsnitt 40 veckor lång så antingen kan den lille komma om 3 veckor eller redan i morgon (och det skulle inte räknas som en förtidig förlossning). Jag känner helt klart skillnad i graviditeten från förra veckan. Förvärkarna har börjat lite smått och sammandragningarna är tätare. Jag märker att jag mentalt förbereder mig inför förlossningen. Jag försöker peppa mig själv och ge mycket utrymme till positiva tankar. Det känns som om jag laddar inför ett maraton (som om jag skulle vet hur det känns HAA). Tanken på att vi kommer vara tre om några veckor, är en berusande och omvälvande känsla. Det är nästan omöjligt att föreställa sig!

Förra veckan var omtumlande på många sätt. Min biologiska mormor, Ami gick bort natten till den 10 december. Vi sov över på sjukhuset och höll hennes hand när hon somnade in. Det var ett rofyllt och väntat avsked. Det är en komplex känsla att vara närvarande när ett liv släkts ner och samtidigt vänta på ett nytt som snart ska skapas. Vackert och vemodigt på samma gång.

Om en dryg vecka är det julafton och tiden (sedan vi kommit hem) har fullkomligt rusat förbi oss. Det är 7 månader sedan vi landande på svensk mark och nästan 1.5 år sedan jag slutade på Sturebadet. Jag lever ett enormt previligerat liv och jag får ibland nypa mig i armen. Det är lätt ge utrymme för missbelåtenhet och tänka på saker man inte nöjd med. Jag säger inte att det är fel – många gånger är det en katalysator till förändringar. Men det är lika viktigt att fokusera på det som är bra. Om jag för ett par år sedan, skulle se mitt liv idag, hade jag gråtit av lycka. Jag lever verkligen min dröm!

Då går jag alltså in i vecka 38 nu och det känns riktigt skönt. Min kropp mår fantastiskt bra och jag känner mig väldigt pigg och rörlig. För drygt en månad sedan hade jag stora problem med att tex ta promenader eller sova. Konstigt egentligen, med tanke på att magen blivit större (!) Bebben har väl lagt sig på ett sätt som gynnar oss båda nu 🙂

Det är en sådan befrielse att kunna gå till affären utan problem eller att sova en hel natt utan avbrott. Bebben är betydligt lugnare nu och jag känner bara en spark då och då. Oftast gör den sig påmind när hon/han får hicka. Uffe laddar kylen med energibars och vi har packat det sista till förlossningsväskan. Nu får vi bara hoppas att den lille vill titta ut så snart som möjligt. Även om det är extremt vanligt att man som förstföderska går över tiden, hoppas vi att det blir ett decemberbarn. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna min lilla bebis. Jag saknar henne/honom så innerligt mycket.

Det är kul att dokumentera graviditeten med bilder. Jag tror ju att jag har sett likadan ut hela tiden men det är tydligt att maggen har växt genom veckorna.

Här kommer bilder från vecka 18, 21, 30 och 38.

Japp då går man in i vecka 37 och allt känns väl ganska som vanligt. Inga direkta förändringar sedan sist jag skrev. Igår träffade vi vår barnmorska som tog lite fler tester på både bebben och mig. Maud tog i med hårdhandskarna när hon skulle känna efter bebbens huvud som nu ligger så långt ner han/hon kan komma. Vidare tog hon lite järntester på mig och som tur vad hade mina värden ökat sedan sist.

Bebben håller fortfarande liv i lådan och rör sig en hel del otroligt nog. Även om huvudet är fixerat så verkar den vilja köra runt med sin lilla kropp och likt en alien vänder den på sig. Ibland ser min mage helt deformerad ut och påminner mer om en strut än en mage. Den lille har ofta hicka och då hoppar magen upp och ner haha.

Jag får påminna mig själv om att verkligen njuta av denna tid. Ja menar, just nu går vi mest i förlossningstankar och räknar ner dagarna. Det är lätt att bli disträ, trött och eländig med denna kroppstyngd. Det är dom små sakerna som man tar för givet som blir lite svårare, tex smörja in lotion på vaderna, ta på sig sockorna eller gå upp från sängen. Och på någe lustigt vis lyckas jag alltid tappa saker omkring mig. När jag skalar en apelsin, hamnar alltid skal på golvet. Städtanten i mig har fått en break och det är med förtreta ögon jag låter saker ligga kvar på golvet. Det kostar nämligen mer att böja sig ner än att få tillfredställelsen att ha det rent omkring sig. Men i grund och botten mår jag oförskämt bra!

Här kommer bilder från v 36