Dreambase

Fredagen den 20 augusti tog vi beslutet att åka till Västervik, 4 dagar innan beräknad förlossning. Jag hade inte haft några regelbundna värkar men i o m att Molly kom två dagar för tidigt, ville vi inte chansa och föda på vägen till sjukhuset.

På söndagskvällen runt kl 21.00 hade jag runt 6-7 minuter mellan värkarna och en timme senare 3 minuter. Plötsligt så var det bara 1 minut mellan två värkar och jag sa till Uffe ”nu börjar jag bli rädd”. Han ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in. Strax efter vi anlänt, gick vattnet och efter dom undersökte mig, fick vi reda att jag hade öppnat mig 1 cm. Jag blev inte direkt förvånad fastän värkarna var ordentligt starka. När jag väntade Molly så hade jag ont ett bra tag innan jag öppnat mig.

Fram till nästa timme, tog värkarna fart på allvar och det gjorde ofattbart ont. Jag ville, liksom med Molly, föda utan droger och det fick jag äta upp. Dom närmsta 45 minuterna var dom mest smärtsamma i mitt liv. Förlossningen gick på raketfart. Från att jag öppnat mig 3 cm till att bebisen kom gick det endast 45 minuter. Barnmorskorna trodde inte sina ögon när jag skrek att ”bebisen kommer!!!! Jag tappar all fokus och skriker så högt att Uffe håller på att bli döv. Kanylen från handen släpper och det sprutar blod överallt och jag håller på att trilla ur sängen (detta minns jag inget av). Barnmorskorna blir nervösa att bebisen ska ramla ur sängen och beordrar mig att vända mig på rygg. Jag skriker ”ni rör mig inte” !!

Efter att jag till slut vänt mig om, tar dom bort lustgasen och jag blir helt förtvivlad. Dom säger åt mig att fokusera på vad dom säger och jag lyder blint varje krystning. Någon minut senare föds vår vackra tjej som mår förträffligt bra. Hon läggs på mitt bröst och Uffe får klippa av navelsträngen. Vi spricker båda upp av lycka när vi får se att det är en liten flicka som vi så innerligt önskat. Äntligen har vi fått vår Majken!

Allt gick hysteriskt fort. Vi kom in 23.30 och 01.21 den 23 augusti föddes Majken. Hon vägde 3365 kg och var 50 cm lång. Jag öppnade mig 1-10 cm på två timmar. Inte konstigt att smärtan var så intensiv.

Majken är en kopia av Molly när hon var nyfödd. Hon är så gudomligt fin! Efter ett par dagar på bb så upptäcker man att Majken har gulsot. Det är inte alls ovanligt hos nyfödda men i o m att vi har olika blodgrupper, blir det svårare för henne att bryta ner bilirubinet som bildas. Hennes värden var lite för höga så hon får ligga i en speciell ljusbehandlingsmaskin som gör att bilirubinet utsöndras via urin och avföring. I två dygn låg hon fast på rygg i en sele och jag fick bara ta upp henne vid matning. Värdena blev inte bättre så jag och Majken fick flytta upp till Neonatalavdelningen som har mera effektiva ”solarium”. Ljuset var så stark att hon fick ligga med ögonbindel på sig.

För mig var det otroligt svårt att släppa ifrån mig Majken och se henne ligga i maskinen utan att kunna ta upp henne. Personalen var helt fantastiska och tröstade mig med att hon inte led eller hade ont. Jag fick ligga i ett rum brevid Majken och jag blev rejält ompysslad och omhändertagen av denna underbara personal. Efter ett dygns behandling, gick hennes värden äntligen ner och en vecka från att vi kom till förlossningen, fick vi äntligen åka hem!

Denna vecka var väldigt omtumlande för oss alla. En kaskad av blandade känslor översköljde oss. Från ofantlig lycka över att få en välskapt och vacker liten tjej till att överösas med oro och ängslan över hennes hälsa.

Dagen som Majken föddes, friade Uffe till mig!! Han hade tillsammans med Molly valt ut dom finaste ringarna jag sett och jag sa självklart JA!

Idag mår Majken bra och har stadigt gått upp i vikt. Hon är en lugn och harmonisk tjej som anpassar sig till varje situation. Molly tycker jättemycket om sin lillasyster och förser henne med allt från napp, juicekopp och hårborste haha. Jag trodde aldrig att en bebis kunde vara så lugn och harmonisk 🙂 Vi älskar våra tjejer till döds och jag kan inte förstår vad vi gjort för att förtjäna dom!

Se alla bilder här!

Här är lite bilder från julafton och kvällen innan Molly kom till världen. Inez lyckades konfiskera julskinkan inte mindre än två gånger (!!!) och blev påkommen med att smaska i sig den under köksbordet, asgarv.

Se alla bilder här!

Förvärkarna tog fart natten till julafton. Vi sov inte många minuter den natten men kunde ta igen det på morgonen när värkarna avtog. Julaftonen och juldagen spenderades hos mamma och pappa med mina syrror och deras familjer. Härlig jul med syskonbarn springandes överallt. Rut träffade tomten för första gången och hajade direkt att det var morfar. Rätt bra jobbat med tanke på att hon är 2.5 år.

Mina värkar fortsätter ganska regelbundet och Dahlsbröderna (Mollys kusiner) är i extas och frågar i ett när bebisen ska komma. Den måste komma innan vi åker hem ropar dom i kör.
Natten till den 26:e dec sätter förlossningsarbetet igång på allvar. Jag har ca 5 minuter mellan värkarna och borde väl ha förstått att någonting är på gång. Uffe vill att vi ska åka in till sjukhuset men jag envisas med att stanna hemma. 04.00 får jag nog och ringer till förlossningen som tycker vi ska komma in för en kontroll. Vi bor väldigt nära sjukhuset och är där inom 10 minuter. Dom kopplar upp mig och läser av hjärtljudsfrekvensen samt styrkan på mina värkar. Värdena visar att allt är som det ska vara och efter det undersöker barnmorskan hur öppen jag är. När hon säger att jag har öppnat mig 0 cm, dras rullgardinen ner och jag känner mig totalt nersänkt. Här går jag i idiotiska värkar och barnmorskan säger att det kan ta upp till 2 veckor innan bebisen kommer.

Vi tar vårt pick och pack och åker hem igen. När vi kommer hem ökar smärtan radikalt. Vi är båda fullständigt övertrötta efter att inte sovit på två dygn och jag känner en total hopplöshet inom mig. Dom närmaste 4 timmarna har jag ca 1-2 minuter mellan värkarna. Smärtan är omänsklig och det känns som om jag ska klyvas i två delar. När klockan slår 09.00 säger jag till Uffe att situationen är totalt ohållbar. Jag håller på att dö!! Plötsligt känner jag hur någonting ”knäpper till” inom mig. Jag blir livrädd men Uffe säger i sitt lugnas (sovande) tonläge ”det här har jag läst om”. Jag tror det är vattnet som gått. Jag som är dygnsur av svett har ingen aning om vad som är vad och bestämmer mig för att ta ett bad. I badet får jag ingen vila och värkarna går in i varandra. Plötsligt känner jag ett enormt tryck i mig och jag skriker till Uffe ” Nu kommer bebisen”!!

Nu får Uffe eld i baken och fullständigt irrar omkring i lägenheten. Jag har så jävla ont att jag knappt kan gå, ännu mindre klä på mig kläder eller packa ihop några saker. Jag skriker till Uffe att vi måste åka NU!! I bilen lägger jag mig i baksätet på alla fyra och Uffe trampar gasen i botten. Han tvärnitar framför förlossningsentren och jag krälar fram till dörren.

När vi äntligen får syn på en barnmorska, skriker jag ”HJÄLP, ge mig morfin eller snitta upp mig nu”! Dom tar mig till en förlossningssal och ber mig lägga upp mig på britsen. Jag tänker i mitt hysteriska sinne ”Förstår ni vad ni begär av mig”. Dom undersöker mig och konstaterar att jag är helt öppen och bebisen är bara några cm från att komma ut. Barnmorskan förklarar att det är alldeles för sent för någon smärtlindring utan jag får nöja mig med lustgas. Jag som inte har haft någon paus i värkarna, fullständigt suger i mig lustgas. Uffe försöker ta bort den ifrån mig då han ser att bebisens hjärtslag blir svagare och svagare av inhaleringen. Jag spottar och fräser åt Uffe och rycker tillbaka min nyfunna bästa vän.

55 minuter från att vi kom in (10.40) krystar jag fram en högskrikande trollunge med korpsvart kalufs. Jag hör långt borta hur Uffe säger ”Det är en flicka”!! Uffe får klippa navelsträngen och vi gråter av lycka. Jag får Molly på bröstet och vi blir störtförälskad i henne från första stund!

Se bilder på Molly här!

Fredagen den 26 december , kl 10:40 kom vår efterlängtade Molly. 49 cm lång och 3515 gram.

Igår var en förvånansvärt jobbig och påfrestande dag. Tanken var att jag, mamma och pappa skulle åka och hälsa på mormor i Åtvidaberg. Istället för att njuta av mormors hemmagjorda rulltårta, fick jag spendera dagen på Västerviks Förlossningsavdelning. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Jag fick under natten en form av hårsäcksinflammation som gjorde förbaskat ont. När jag ringde till sjukvårdsrådgivningen, sa dom att jag borde uppsöka vård då det inte är bra att ha en inflammation i kroppen så nära förlossningsdatumet. Jag tyckte att det lät väldigt extremt och ringde mest för att dubbelkolla att det är okey att låta den vara.

Mödravården hade telefonstängt så jag fick rådet att ringa förlossningen istället. Dom ville att jag skulle komma in direkt så jag tog mitt pick och pack och drog dit. Väl där, ville dom koppla upp mig till en maskin som mäter bebisens hjärtrytm och mina värkar. Sedan tog dom ett urintest som visade på lite äggvita (som visst är vanligt i slutet av graviditeten).

Två timmar senare kommer en väldigt trevlig men stressad doktor för att undersöka mig. Han tyckte att det var alldeles för brutalt att sätta in antibiotika, så han gjorde ett litet ingrepp och tog bort problemet på några minuter.

När jag kommer hem, hamnade jag i en liten svacka och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag hade nämligen både halsbränna, förvärkar och problem att gå. Som tur är har jag en go mamma som kommer med praliner och ett kakafat med mormors delikatesser som tröst.

Morgon efter, när jag sitter och läser en artikel i D.N börjar jag få lite annat perspektiv på tillvaron. Jag hostar nära upp frukosten, för det jag läser är så ofattbart vidrigt. Artikeln är så fruktansvärt brutal och handlar om en kvinna i Kongo som blir knivskuren och våldtagen av 12 soldater. Samtidigt blir hennes döttrar våldtagna och hennes man mördad. Soldaterna tvingar henne att samla ihop bitarna av hennes man och säger åt henne att lägga sig ovanpå dom. Hennes båda barn (13 och 15 år) blir gravida vid övergreppen. Hennes livmoder lossnar och hon får gå i flera dagar utan läkarvård. Några månader senare, blir hon våldtagen igen av fem män.

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag skäms över hur jag överhuvudtaget förmår mig att klaga på någonting i mitt liv. Här läser jag om kvinnor som dagligen hålls som sexslavar, blir lemlästade och mördade av soldater. Hur kan det få fortgå? Jag skäms över min förlamning till att inte göra mer för människor i tredje världen.

När jag sedan går in på Aftonbladets hemsida och läser om en svensk familj som inte har råd att handla julklappar, vill jag bara spy. Finanskris, my ass. Var lycklig att du har en familj att fira jul med!

Jag går nu in i vecka 39 och börjar se ljuset i tunneln. En graviditet är i genomsnitt 40 veckor lång så antingen kan den lille komma om 3 veckor eller redan i morgon (och det skulle inte räknas som en förtidig förlossning). Jag känner helt klart skillnad i graviditeten från förra veckan. Förvärkarna har börjat lite smått och sammandragningarna är tätare. Jag märker att jag mentalt förbereder mig inför förlossningen. Jag försöker peppa mig själv och ge mycket utrymme till positiva tankar. Det känns som om jag laddar inför ett maraton (som om jag skulle vet hur det känns HAA). Tanken på att vi kommer vara tre om några veckor, är en berusande och omvälvande känsla. Det är nästan omöjligt att föreställa sig!

Förra veckan var omtumlande på många sätt. Min biologiska mormor, Ami gick bort natten till den 10 december. Vi sov över på sjukhuset och höll hennes hand när hon somnade in. Det var ett rofyllt och väntat avsked. Det är en komplex känsla att vara närvarande när ett liv släkts ner och samtidigt vänta på ett nytt som snart ska skapas. Vackert och vemodigt på samma gång.

Om en dryg vecka är det julafton och tiden (sedan vi kommit hem) har fullkomligt rusat förbi oss. Det är 7 månader sedan vi landande på svensk mark och nästan 1.5 år sedan jag slutade på Sturebadet. Jag lever ett enormt previligerat liv och jag får ibland nypa mig i armen. Det är lätt ge utrymme för missbelåtenhet och tänka på saker man inte nöjd med. Jag säger inte att det är fel – många gånger är det en katalysator till förändringar. Men det är lika viktigt att fokusera på det som är bra. Om jag för ett par år sedan, skulle se mitt liv idag, hade jag gråtit av lycka. Jag lever verkligen min dröm!

Då går jag alltså in i vecka 38 nu och det känns riktigt skönt. Min kropp mår fantastiskt bra och jag känner mig väldigt pigg och rörlig. För drygt en månad sedan hade jag stora problem med att tex ta promenader eller sova. Konstigt egentligen, med tanke på att magen blivit större (!) Bebben har väl lagt sig på ett sätt som gynnar oss båda nu 🙂

Det är en sådan befrielse att kunna gå till affären utan problem eller att sova en hel natt utan avbrott. Bebben är betydligt lugnare nu och jag känner bara en spark då och då. Oftast gör den sig påmind när hon/han får hicka. Uffe laddar kylen med energibars och vi har packat det sista till förlossningsväskan. Nu får vi bara hoppas att den lille vill titta ut så snart som möjligt. Även om det är extremt vanligt att man som förstföderska går över tiden, hoppas vi att det blir ett decemberbarn. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna min lilla bebis. Jag saknar henne/honom så innerligt mycket.

Det är kul att dokumentera graviditeten med bilder. Jag tror ju att jag har sett likadan ut hela tiden men det är tydligt att maggen har växt genom veckorna.

Här kommer bilder från vecka 18, 21, 30 och 38.

Japp då går man in i vecka 37 och allt känns väl ganska som vanligt. Inga direkta förändringar sedan sist jag skrev. Igår träffade vi vår barnmorska som tog lite fler tester på både bebben och mig. Maud tog i med hårdhandskarna när hon skulle känna efter bebbens huvud som nu ligger så långt ner han/hon kan komma. Vidare tog hon lite järntester på mig och som tur vad hade mina värden ökat sedan sist.

Bebben håller fortfarande liv i lådan och rör sig en hel del otroligt nog. Även om huvudet är fixerat så verkar den vilja köra runt med sin lilla kropp och likt en alien vänder den på sig. Ibland ser min mage helt deformerad ut och påminner mer om en strut än en mage. Den lille har ofta hicka och då hoppar magen upp och ner haha.

Jag får påminna mig själv om att verkligen njuta av denna tid. Ja menar, just nu går vi mest i förlossningstankar och räknar ner dagarna. Det är lätt att bli disträ, trött och eländig med denna kroppstyngd. Det är dom små sakerna som man tar för givet som blir lite svårare, tex smörja in lotion på vaderna, ta på sig sockorna eller gå upp från sängen. Och på någe lustigt vis lyckas jag alltid tappa saker omkring mig. När jag skalar en apelsin, hamnar alltid skal på golvet. Städtanten i mig har fått en break och det är med förtreta ögon jag låter saker ligga kvar på golvet. Det kostar nämligen mer att böja sig ner än att få tillfredställelsen att ha det rent omkring sig. Men i grund och botten mår jag oförskämt bra!

Här kommer bilder från v 36

Idag var jag på mödravården och träffade min barnmorska. Hon tog bla lite prover och frågade en hel del om förlossningen som väntar inom kort. Bebben har nu lagt sig till rätta med huvudet neråt (varför magen är så tung och drar neråt). Jag fick prova ett stödbälte som jag definitivt kommer att inhandla. Hjärtljudsfrekvensen låg på 156 slag (vilket är betydligt högre än tidigare) och magmåttet var normalt. Det är verkligen kul att träffa Maud (barnmorskan). Hon är så intresserad och mjuk i sitt sätt. Vi har verkligen haft tur!

Idag har jag inhandlat lite grejer till väskan som ska packas till förlossningen. Även om det inte är aktuellt än på ett tag, så är det skönt att ha det klart. Jag var inne på H&M och köpte en efterlängtad bodyscrub som iof troligtvis är en skitprodukt. Jag saknar mina kerstin florian spagrejer men ekonomin tillåter inte riktigt dessa produkter utan personalrabatten från Sturebadet. Så ikväll ska jag ta ett skönt bubbelbad och spaa lite….Jag får dock vänta tills Uffe kommit hem då jag troligtvis inte kommer ur badkaret på egen hand haha. Vikten har nu ökat med hela 12 kg!

Ps. Har köpt världens skönaste mysdress. Det är förhoppningsvis den första och sista gången jag handlar något i strl xxl, asgarv.

Från vecka 34.

I helgen har vi suttit och tittat på fotona från vår jordenrunt resa. Tanken är att vi ska välja ut bilder som sedan ska in i olika album. Vi har ju sisodär över 5000 bilder att välja på så projektet kommer ta ett tag haha. Uffe hjälpte mig igår med att skapa en slags bildbok som kommer bli ett dreambase-projekt fast i bokform. Vi satt i timmar och kopierade inlägg från text och bilder som publicerades för över 1 år sedan. Resultatet blev skithäftigt och galet snyggt! Vi har alltså gjort klart Thailand nu och ska fortsätta med resten av världen.

Helgen har för övrigt varit skönt lugn med övernattning hos mamma och pappa i fredags. I lördags fick vi låna deras bil och åkte och handlade lite babysaker. Vi köpte bla en babysitter från disney, en mängd blöjor och andra saker som behövs i början.

Idag går jag in i 9e graviditetsmånaden och jag lovar att det känns. Magen börjar bli rejält tung och det stramar som aldrig förr. Jag älskar att vara gravid men det är lite påfrestande att känna sig så oanvändbar. Jag kan ju knappt gå 50 meter längre utan blir stoppad av sammandragningarna. Jag vill inget hellre än att gå långpromenader eller strosa omkring på stan men det är helt enkelt omöjligt nu. Idag kunde jag knappt ta mig till tvättstugan, helt sjukt. Och jag har 7 veckor kvar!!! Jag förstår inte hur min mage kan bli mycket större än så här haha.

Uffe som är världens bästa kärlek, satt igår och läste lite om förlossningsarbetet och pluggade in dom olika andningsfaserna. Han är så taggad och det är skönt att åtminstone ut av oss har lite koll 😀

Här kommer en maggebild från v 33.

I fredags fick vi finbesök från Trollhättan, nämligen svärmor och Uffes systerdotter Lisa. Dom ramlade in i lägenheten proppfyllda med packning. Dom själva hade bara med sig varsin väska – resten av packningen var till oss (!) eller snarare till bebben. Vi började direkt bädda spjälsängen med gulliga sängkläder som Lisa själv valt ut; små bruna flodhästar 😀
Sedan tömmer Karin en resväska fylld med babykläder från bl a Uffe syrra. Lite roligt att se små klänningar som Lisa hade på sig för sisodär 10 år sedan. Karin tog även med sig en liten dress som Uffe hade på sig som nyfödd med orange och bruna svampar på haha.

På lördagsmorgonen tog vi bilen till Astrid Lindgrens värld och gick på höstmarknad. Vi käkade grillad korv och promenerade runt bland sagornas värld. Lisa handlade en massa marknadsgodis och en läskig illrosa boll som hon och Uffe envist lekte med överallt till svärmors förtret haha. Kvällen spenderades på bästa sätt med sällskapsspel och mys.

På söndagen kom mamma och pappa förbi och vi käkade kladdkaka och bullar. Vid prick 15.00 lämnade vi av tjejerna på busstationen efter en härlig helg tillsammans!

Se alla bilder här!

Nu går jag in i vecka 30 (!) och kroppen känner sig minst sagt gravid, asgarv. Jag minns att jag i början av graviditeten läste att man går igenom olika faser i sin graviditet. Dom första 3 månaderna är rätt tuffa med oro, trötthet, och illamående (för vissa) på schemat. Jag kommer ihåg att jag aldrig trodde att jag skulle må bra igen. Mitt illamående var så påtagligt att jag hade svårt att se ljus i tunneln.

I andra fasen känner sig kroppen starkare och vackrare än någonsin. Magen börjar puta ut lite och man är så stolt över sin graviditet. Illamåendet har försvunnit och man är inte tillräckligt tung för att kroppen ska reagerar negativt på det.

Den tredje fasen är något mer betungande med värkar, andfåddhet och vakna nätter. Magen är rejält stor och kroppen känner av vikten man har lagt på sig. Ryggen krånglar och man tvingas till stillasittande aktiviteter pga av sammandragningar. Vi börjar försiktigt förbereda oss inför förlossningen och ju mer jag läser om detta fenomen desto mer bestämd blir jag att bebben får stanna kvar i magen haha.

Igår kväll hade vi tre det jättemysigt. Uffe har kopplat in en dator i sovrummet så att vi kan kolla på film därinne. Som sagt, ryggen pallar inte några längre stunder i vare sig soffan eller fåtöljen så det var en befrielse att ligga i sängen och titta på en hel film. Bebben sparkade hela tiden i magen och Uffe svarade genom att ”putta tillbaka” på den. Vid ett tillfälle fick han sig en rejäl spark i huvudet när han låg och lyssnade på magen haha.

Här är en bild på magen som togs igår kväll.

Igår gjorde vi det så kallades ”Ringtestet” som är gammalt knep för att lista ut barnets könet. Man tar en ring och fäster den runt ett snöre eller sytråd som vi gjorde. Sedan håller man ringen över magen och om ringen börjar pendla fram och tillbaka är det en pojke. Går den i en ring är det en tjej.

Jag låg mest stilla och fokuserade blicken på Uffes hand för att se om han rörde den haha. Plötsligt börjar ringen ta fart och cirkulerade över min mage. Det kändes nästan lite läskigt för Uffes hand var stilla men farten på ringen ökade rejält i takt. Så enligt detta test har vi en liten tjej som väntar på oss!

Söndagskvällen spenderades mest i tv-soffan med gamla Friends-avsnitt 😀 Mitt sockerbehov var helt hysteriskt igår och jag lyckades trycka i mig både glass, choklad och bullar. I morgon ska vi träffa vår barnmorska igen och ta nya tester. Jag borde ha bättre järnvärden denna gång då jag känner mig mycket piggare sedan dagligt intag av tabletter.
Nu ska jag dra ut mig själv på en långpromenad!

Nu börjar vi smått planera inköp för kommande nedkomst. Vi vill inte bli helt rabiata och handla allt i vår väg men det är onekligen svårt att stå emot alla bedårande babykläder- tillbehör överallt. Vi kommer till stor del använda saker som vi själva hade när vi var små knytten. Min gamla spjälsäng kommer att komma till användning samt Uffes gamla snigelpyjamas 😀 . Mamma har dessutom varit uppe på vinden och hittat en massa fina babysängkläder som jag och mina systrar har fått broderade från mormor.

För övrigt har vi köpt oss ett gulligt blått spöket laban-skötbord och en ny madrass till spjälsängen. Ullis (Uffes syrra) har varit en ängel och handlat lite babygrejer från Ullared som vi exalterat väntar på att få se. Vi får nämligen snart finbesök av Karin och Lisa om ett par veckor. Stackars Karin kommer väl gå som ett S efter all packning hon drar med sig till oss.

Här kommer lite bilder från en tjockis som snart går in i v 29. Hej hopp! kram

I förrgår när vi skulle gå och lägga oss, började Uffe mixtra med sin nya Iphone. Han försökte hitta en bra ringsignal och hade laddat hem en mängd olika låtar som han lyssnade igenom. Jag ligger bredvid och försöker läsa min bok när jag plötsligt känner hur magen fullständigt börjar bubbla. Uffe börjar asgarva och förstår att det är bebisen som känner av musiken. När vi sedan stänger av musiken, slutar bebisen helt att röra på sig haha.

Jag har förstått vid det här laget, att ju lugnare jag är – desto livligare blir bebisen. Och vid tillfällen då jag taggar ner som tex vid läggdags eller när jag mediterar, börjar den lille kommunicera. Så igår, när vi hade lagt oss i sängen, börjar Uffe spela upp ytterligare några låtar från telefonen. Direkt känner jag en karatespark rätt i sidan av magen. Jag tänker att det säkert är en tillfällighet men när Uffe slutar att spela musiken, slutar bebben att röra sig haha.

Framförallt gillar den låtar från Duffys nya skiva, speciellt låten ”Im scared”. När den låten spelas, så sparkas det helt hysteriskt i magen och vi kiknar av skratt!

Sedan i fredags har jag haft kraftiga sammandragningar i magen. Jag pratade med syrran i helgen (som nyss fött barn) och hon tyckte att jag skulle ringa mödravården direkt på måndag. Själv har jag känt mig ganska lugn då jag fortfarande känt den lille sparka som aldrig förr. När jag däremot fick prata med min barnmorska igår, började jag bli lite lätt stressad. Hon ger mig direkt order om vila för att undvika en förtidig förlossning. Förlossning? säger jag…. – Men jag är bara i v 27. Precis, svarar hon. Herrregud, här har jag gått och oroat mig för eventuellt missfall och hon pratar om förlossning!? Så nu är det slut med kånkande på matkassar, tvättpåsar och dyligt. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa upp mig….

Tills jag i morse, sitter och läser om den nya höstbudgeten i Västervikstidningen. Jag känner hur blodtrycket fullständigt exploderar. Vilket j-a förslag. Denna blålera till allians har bestämt att miljonärerna i samhället behöver mer i plånboken varje månad medan pensionärerna (som har jobbat hela sitt liv) ska få en ynka ökning på 68 kr i månaden. En målgrupp som redan i dag lever på existensminimum. I en tabell jämför tidningen hur olika familjer drabbas beroende på storleken på deras inkomst. Svart på vitt visar det att: Ju större behov du är av pengar – desto mindre får du. Om du däremot redan har så det räcker – så får du mer! Vilket sjukt system.

Vidare skriver tidningen att ” Sällan har en regering varit så impopulär i opinionsmätningarna halvvägs in i en mandatperiod ” Inte svårt att förstå. Spara på era idiotiska skattesänkningar (i tider av oroliga finanskriser runt om i världen) och satsa på att höja tryggheten i Sverige istället.

Ligger hemma med droppande näsa och med ett huvud som snart ramlar av. Det är inte kul att vara förkyld. Halsontet har visserligen avtagit och det känns gött. I natt vaknade jag av och till då magen inte ville ligga på ena sidan och imorse kunde jag knappt gå rakt upp pga av värken. Det känns som om bebisen ligger emot något vitalt organ därinne eller så försöker kroppen bereda mer plats för den lille. Känner mig som en 80-årig tant med starkt behov av en syrgasmask och rullator.

Det känns så tråkigt att jag ska bli sjuk nu när busungarna är härnere och hälsar på. Rut går visst hemma och skriker efter Tiii (en förkortad version av tinna) och står vid fönstret och väntar på att jag ska komma. Man får ju tårar bara av att höra det….Häromdagen klädde hon ut sig till sin idol Pippi Långstrump med mamelucker och morotsfärgad peruk. Jag höll på att svimma av skratt. Hon är ju bara så jävla söt! Därefter åkte Astrid Lindgrens best of cd på med full volym och vi dansade till Sjörövar fabbes farfars far….Jorå, hon kan allt hålla igång ett helt kompani. Världens snällaste Tor hänger bara med i rytmen och klagar inte på något nämnvärt.
Känns konstigt att dom snart ska åka hem till storstan. Jag hade allt velat adoptera dom i några månader! 🙂

om vi ska lita på hjärtljudsfrekvensen på bebben samt formen på min mage. Vi var hos barnmorskan igår och tog lite tester och mätte magen. I och med att vi inte får göra fler ultraljud, så är vi ju så nyfikna och försöker lista ut könet på andra sätt. Vi har fått veta att om bebisens hjärtljud är lågt (längre än 140 slag) så är det troligtvis en pojke och om hjärtljudsfrekvensen är högre än 140 slag, så är det en tös. Så jag tog reda på våra resultat och förra gången låg den på 148 och igår på 150.

Barnmorskan tog även mitt blodtryck, vägde mig och tappa mig på blod *burr*. Det värsta jag vet är att lämna blod för det gör ju så ont. I vanliga fall, hittar dom aldrig någon ven och håller på att fumla och gräva i mina ådror i evigheter, blä. Nu har jag äntligen funnit en riktigt duktig barnmorska som sticker mig utan problem. Mina järnvärden var inte på topp, så nu måste jag käka tillskott. Jag har väl nästan anat det för jag har känt mig ganska tärd på senare tid. Vikten har ökat med 7 kg vilket låter enormt men ska visst vara normalt enligt kurvan. Vi fick även med oss ett Moderskapsintyg som jag ska skicka in till Försäkringskassan *håller tummarna att jag är berättigad till ersättning*!

För övrigt har vi fått finbesök från Stockholm. Syrran med Rut (2år) och Tor (7 veckor) har kommit ner och ska vara här i 10 dagar 😀 Jag har väl aldrig mött ett sådant snällt spädbarn – herregud, han skriker aldrig utan bara ler, äter och sover. Tänk om vi kunde få ett sådant änglabarn! Rutis som är universums charmtroll, leker ruset av oss alla och är lika kär i sin lillebror som resten av oss. Uffe liknar ett proffs när han bär omkring på Tor och plötsligt känns det lite mer verkligt att vi själva ska bli föräldrar. Barnmorskan satt och pratade om amning för oss och vi båda satt som två frågetecken haha. Jag tror inte vi insett att vi snart ska ha barn (!).

Igår kunde Uffe jobba hemifrån *toppen* och medan han satt hemma och slet, var jag med mamma, syrran, rut och tor hela dagen. Det regnade ute, så vi satt mest inne och myste 🙂 När jag vaknade i morse, kände jag mig rejält risig – halsont och tryck i hela huvudet, suck.
Jag ska hälla i mig varmt te idag!

om man ska tro det medium jag träffade igår på min meditation (!!!) Vi var en tunn skara tjejer som satt och mediterade i en mysig källarlokal i centrala Västervik (mitt emot mamma o pappas boende). Tjejen som driver verksamheten hade släckt ner och tänt en massa ljus och stämningen var jätte härlig. Dom första 20 minuterna, guidade hon oss in i meditationen och därefter lät hon oss själva sitta och känna. Denna typ att meditation som kallas för guidad- eller kreativmeditation, har jag gjort många gånger tidigare i mitt liv och alltid gillat det. Men igår var känslan annorlunda och jag antar att det har med upplevelsen från klostret i Thailand. Där satt vi ju bara tysta och fokuserade på andningen och jag kom på mig själv att bli störd av att höra meditationsledarens röst. Jag ville bara sitta ifred och andas haha. Även om jag lika gärna kan göra det hemma, så är det mysigt att komma in i en så otroligt härlig miljö som oftast dessa healingställen har. Det känns som att komma hem!

Efter meditationen satt vi och delade med oss av våra upplevelser och många undrade hur det kändes med bebisen i magen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag suttit helt bekvämt, för sittställningen gjorde att jag hade svårt att andas pga magens storlek. Den lille höll dessutom på att sparka järnet medan jag satt och försökte slappna av, asgarv. På frågan om vilket kön vi tror det är, svarade jag att det kvittar men att det vore mysigt med en liten tös. Jag ser direkt på kvinnan att hon vet att det är en pojke haha och mycket riktigt så bekräftar hon det sedan. Så nu måste vi tänka ut några bra pojknamn hihi. 🙂

Det känns lite overkligt att vi ”börjar om” på nytt igen. Med det menar jag livet. Uffe går idag till sitt nya jobb för andra dagen i rad och jag blir blir mer påmind om vad som väntar oss. När vi båda var hemma kändes det som om vi fortfarande var på rymmen och lekte tonåringar. Nu börjar tillvaron sakta likna det som tidigare levt med rutiner, jobb och planerande händelser. Det känns vare sig tråkigt eller slentriant. Allt har sin tid och även denna period i livet har det. Visst, kan jag sakna delar av livet i Stockholm med närhet till vänner, jobb och tillgänglighet men det känns onödigt att fokusera på det jag inte har här nere. Det jag har i Västervik – har jag inte i Stockholm. Lugn, gångavstånd till skog och hav, nyfikna grannar, närhet till mamma och pappa, en total inre lycka, och inte minst en bäbis i magen.

Jag tror ärligt talat att vi inte hade varit gravida ifall vi fortsatt i samma stressiga tempo i storstan. Det var meningen att vi skulle landa här för att vara redo. Hur redo blir man då? Läste att jag idag går in i den 7:e graviditetsmånaden och det känns så galet. Känslan av att inte känna sig redo kanske gör en redo? Snurrigt värre. Jag tror man ska ta uppgiften med största vördnad och ödmjukhet. Jag har ingen aning om hur man blir en bra mamma….hon/han kommer nog lära mig det 🙂

Ikväll ska jag på drejkurs för första gången i mitt liv. Har ingen aning om det är roligt eller ej men visst låter det mysigt. Att sitta som i urminnes tider och dreja fram konst ur lera haha. Vi får hoppas att dom inte betygsätter föremålen man gör. Jag har även till min stora lycka hittat ett meditationsställe i stan som jag ska till i morgonkväll. Det känns otroligt inspirerande och härligt att komma igång med meditationen. Den är saknad och efterlängtad!

I helgen fick vi ner delar av vår barnvagn som är en Kronan kombivagn i brun- och hallonröd färg. Vi har fått köpa den av syrran med fullständig leverans i december då dom har en liten Tor som nyttjar den nu. Tillsammans med vagnen kom ett ton babykläder som vi mer än tacksamt tog emot. Därav en total utrensning i garderoben. Jag sorterade bort kläder jag inte längre får plats i och stuvade undan ointressanta plagg för att tillslut kunna tömma en hel garderobsdel till babyn. Babykläderna som vi fått är av olika slag men domineras av söta små klänningar i bedårande färger. Det är ju inte så att vi kommer bli besvikna ifall vi får en liten tjej 🙂

Igår var en av Uffes gladare dagar då han fick veta att Hultfreds Kommun vill anställa honom som IT tekniker (!!!) Beskedet fick han på förmiddagen och även om klockan ännu inte slagit lunch, korkade vi upp med champagne och firade honom. Han var så stolt under hela dagen och gick och klappade sig om bröstet och sjöng ”Im the provider” haha. Otroligt kul med tanke på att jobbet var hans första val och han får börja omgående. Dagen till ära fick han bestämma vilken måltid vi skulle fira med och gissa vad som stod på menyn….Köttbullar med brunsås naturligtvis, asgarv. Så kvällen avnjöts på bästa sätt med köttbullar och champagne 🙂

Kunde inte låta bli att visa världens vackraste valp som systeryster nyligen införskaffat. Här är Ines!

Blev lite smått förskräckt när jag läste att jag är i mitten av 6:e månaden redan. Jag har ju inte så bra koll på månader utan räknar veckor istället. Graviditetsuträkning är ett himla snurrigt fenomen må jag säga. Man är gravid i 10 (!) månader dvs 40 veckor. Jag har alltid trott 9 månader…Vidare är jag gravid i 6:e graviditetsmånaden (lunarmånaden) som räknas som den 5:e kalendermånaden. Dom flesta räknar sin graviditet i veckor (blir för snurrigt annars tror jag). Fast jag blir inte klokare på det. Om jag sedan exempelvis är gravid i vecka 10 så räknar man att bebisen är i 9:e veckan. Då har man gått tex 9 veckor och 3 dagar (9+3). Ibland vet jag inte hur jag ska svara när barnmorskan frågar hur långt gången jag är haha.

Igår fick Uffe för första gången känna sparkar i magen på mig 🙂 Igår när vi kollade på film så kom det värsta karatesparkarna och jag sa till Uffe att nu måste han kunna känna denna akrobatik. Och mycket riktigt så gjorde han det! Han tyckte det var mäktigt coolt! Nu är bebben 30 cm lång (ca 21 cm från huvud till stjärt) och vikten ligger på ca 700 gram. Inte konstigt att jag börjar känna av den lille hehe.
Så här snygg ser jag ut kl 10 på kvällen i min pyjamas, asgarv!

Denna natt var något utav det vanliga. Det känns som om den lille tränar på sin framtida OS-gren i magen på mig. Flera nätter i rad, mellan kl 02.30-04.30 körs maratonträningen igång och i natt var hon/han i storform. Jag antar att det är begränsat med utrymme därinne, för herregud vad det sparkas och stånkas. Även om jag har svårt att inte dra på smilbanden, även i yrvaket tillstånd, kan jag inte låta bli att konstatera med en djup suck att den lille inte riktigt fått in dygnsrytmen ännu. Och vad jag har hört så kommer han/hon behålla den ett bra tag inpå 2009, suck 🙂

Idag var vi på vårt tredje ultraljud och både Uffe och jag höll på att trilla av stolen när vi fick se vår lilla krabat. Herregud, vad stor hon/han har blivit!! Förra gången körde hon maskinen på ett mindre begränsat område men idag drog hon ultraljudsmaskinen över hela magen och bebben låg tvärsöver med fötterna förbi (min) navel. Skitcoolt att se!!! Denna gång var bebben betydligt lugnare jämfört med förra gången då hon/han sparkade omkring som en vilde i magen på mig. Det första vi såg, var en tumme som vinkade, precis som ett ”okey-tecken” haha. Därefter höll hon/han båda händerna över öronen, som om ”nu vill jag inte höra mera”, asgarv. Det var verkligen urgulligt att se. Benen låg i kors och barnmorskan visade oss alla bebbens organ, helt otroligt att se den lilla kroppspulsådern och den lilla lilla magsäcken 🙂 Jag har varit lite extra orolig denna vecka då jag mer eller mindre inte känt någonting från bebben. Allt har varit sten lugnt i magen och jag har funderat över vad den lille har pysslat med. Den ligger helt enkelt därinne och bara ”simmar lugnt” och vickar på tummen hihi

Tyvärr fick vi ingen bild med oss hem 🙁 Vi påpekade lite blygt att vi önskar en mer ”bildskön” bild än den förra (se nedan) men hon förklarade att deras ultraljudsmaskin är så extremt dålig att hon endast kunde få fram skelettliknande bilder. Men vi var så upprymda över vetskapen att allt är bra med den lille, så vi struntande i att bli besvikna!

Natten mot idag, fredag, väckte Tinna upp mig och berättade lyriskt att hon känt den första sparken i magen. Det här var den första gången hon känt något från den lille och även om jag försökte lägga handen på magen, lyckades jag aldrig känna någonting. Orättvist tänkte jag, grymtade till och somnade om med vetskap om att det är nu det börjar!

I tisdags var vi på ultraljudsundersökning nere på mvc och fick för första gången se lillen/an sparkas och boxas. Läkaren vi hade var dock lite ointresserad och vi blev lite besvikna över att först ha sett så många fina bilder på krabaten, för att sedan få en bild med oss hem som ser ut som ”The Punisher”, jämför och avgör själva 🙂

Detta med att vara gravid är ju inte alltid en solskenshistoria. Visst, jag är galet lycklig och otroligt tacksam för att ha denna lilla krabat i magen men ibland får jag faktiskt påminna mig om tacksamheten mellan toabesöken. Antingen måste jag springa en gång i kvarten för att kissa eller så får jag kuta dit för att kräkas. Illamåendet har avtagit betydligt fast är fortfarande en betungande del i vardagen. Jag har dock kommit på ett knep (!!!) som resulterar i att jag måste äta varannan timme. Och då menar jag på minuten varannan timme. Missar jag en måltid/mellanmål på några minuter är jag körd. Då sitter jag och mår pyton igen. Detta betyder att jag mer eller mindre alltid måste ha något i käften, vare sig det är en rutten morot eller ett tjatigt katrinplommon. Naturligtvis har kroppen sett till att inte ”gilla” onyttig mat, så jag kan inte dra i mig vad som helst. Nej, nej det ska vara rotfrukter, jordgubbar, skorpor eller olika typer av kalla soppor. Detta låter ju sunt och härligt för bebben MEN det är trist och uttjatat för mig.

Nu låter jag väl som en riktig gnällkärrig och DET är jag. Fy fan för att ha med mig att göra just nu. Jag ser att Uffe håller på att riva av sig det lilla hår han har på huvudet i ren frustation över att höra mig tjata. Det vidrigaste jag vet just nu är: rentvättade kläder! Doften av nytvättade kläder får mig att hulka direkt. Det är inte det mest naturliga beteende – jag vet, men jag hatar verkligen tvätt- och sköljmedel. Jag har även problem med duschtvål och bodylotion så jag har sett till att länsa Apotekets hyllor på oparfymerade produkter, suck. Som sagt, dom har det inte lätt här hemma med mig som ständigt går och luktar på onaturliga saker och ger order om att ändra rutiner i huset. Men som sagt, lite får man väl stå ut med som blivande fader och mor- farföräldrar. Jo, det tycker jag iaf (eller måste intala mig själv det).

På jobbfronten verkar det lovande men långt ifrån klart. Jag har varit på en del intervjuer och väntar svar. På det senaste jobbet, nämnde jag dock att jag är gravid och jag vet inte om det var det smartaste drag jag gjort. Ärlighet varar ju längst sägs det, så vi får se hur det utvecklar sig. Uffe ska på en intervju inom kort på ett it-jobb som verkar lovande. Men som Timbuktu sjunger: det ordnar sig…det gör det alltid, jo det löser sig. Grym låt med grym text. Det ska mycket till för att Uffe och jag ska bli nervösa och oroliga. Är det något vi har lärt oss är det att livet alltid väljer sina egna vägar och vägen blir oftast den du minst anat. Vi får bara hänga med och se hur livet i Västervik utvecklar sig 🙂 Jag är bara så innerligt lycklig över vår lilla krabat att jag orkar inte lägga massa negativ energi på saker jag själv inte kan styra över.

Ps. Bojkotta forumet på webbsidan Föräldrarliv!! Har du inte fått stora skälvan innan du läst inläggen blir du antingen panikslagen eller livrädd efteråt.