Dreambase

Nu har vi äntligen kommit fram till Kristine och Ray som bor i New Jersey, några mil utanför New York. Resan från Guatemala gick smidigt men lite långsamt. Vi mellanlandade i Houston och åt lite texas-käk på ett stakehouse.När vi kom fram till Newark airport hämtade Kristine och Ray oss kl 23.30 lokaltid. Vi var framme vid deras hus ca 1 timma senare och blev imponerade av deras fantastiskt vackra hus vid vattnet. Miljön och omgivningen påminner lite om den svenska naturen med mycket löv- och barrskog. Det finns många fåglar i huset (7st papegojor) som gärna håller låda hela dagarna. Utanför huset finns hackspettar, ekorrar och t.om kolibris. Kristine och Ray har dessutom en flitig besökare som gärna lämnar rivmärken på verandan, en liten brunbjörn som grannarna sett äta av fågelmaten (se bild av rivmärkena)!

Vi stannade uppe en kort stund och pratade gamla minnen från uffes besök här 1994. Därefter slängde vi oss i sängen för en god natts sömn. Vi fick dock inte många timmars sömn då vi bestämt oss för att åka med Kristine till jobbet tidigt på morgonen. Hon släppte av oss på Dovers tågstation som skulle ta oss till New York, Manhattan. 1 timma senare var vi framme vid Madison Square garden på 7th avenue. Vi hade för länge sedan slängt vår USA-guidebok så vi hade inte speciellt bra koll var vi var. Uffe visste dock att Apple store ligger on the 5th avenue så ni kan gissa att hans ögon vidgades en aning när han förstod att vi var i närheten. Vi gick mot rätt riktning, gjorde ett kort stopp på ett fik och käkade lite frulle för att sedan fortsätta vår promenad norrut. Kylan slog oss ända in i märgen. Vi är inte alls vana vid denna temperatur och vi var tvugna att göra flera stopp för att köpa varm cafe latte för att hålla händerna varma. Promenaden tog längre än förväntan men när vi väl var framme var Uffes smile värt hela besväret. Han var som en 4 åring på julafton!
Han inkasserade hans (för tidiga) 30 årspresent; en svart macbook (bärbar) en liten ipod och en snygg data-ryggsäck. Resten av dagen gick han på moln 😀

Se alla bilder här!

I morgon flyger vi ut från Guatemala via huvudstaden, Guatemala City. Just nu befinner vi oss i Antigua, 25km ifrån flygplatsen. Vi flyger till New York för att hälsa på mina släktingar och beräknar landa på Newarks flygplats 23:29 lokal tid. Vi känner båda att Guatemala är ett för osäkert land att resa runt i och har bestämt oss för att snabbt lämna landet. Att resa tillbaka till Mexico via buss är totalt otänkbart (för snurriga vägar) och biljettpriserna med flyg är dyrare än vad vi förutspått. Vi bestämmer oss istället för att åka norrut mot New York för att hälsa på mina släktingar på mammas sida. Vi kommer troligtvis bara vara där ett par veckor för att sedan kanske bege oss till Kanada (det är ju hockey-VM där nu) 😛

Vi kom igår till Guatemala efter en 10 timmars lång och tärande bilväg. Vägarna slingrade sig som maskar uppe i bergen och jag var mer eller mindre grön i ansiktet hela tiden. Fy fan vilken resa. Vi åkte tillsammans med 8 andra resenärer och brevid mig satt en danska som jag började prata med. Hon är 27 år och reser ensam (!!!) runt om i Centralamerika och hennes resehistorier fick håret på mina armar att resa sig. Under bussresan mellan Palenque-San Cristobal (som vi också tog) hade bussen fått stanna pga att att ett gäng banditer hade skjutit automatvapen på vägen. Banditerna hade klivit på bussen med k-pistar och machetes och rånat alla på bussen. Dom hade slitit av halsband på folk och stulit kameror, pengar och andra värdesaker. Liine, danskan hade ”bara” blivit av med hennes kontanter då hon gömde sin väska under sätet. Vidare berättade hon att hon blivit rånad under pistolhot mot huvudet (!!!!) av två banditer i Nicaragua. Både jag och Uffe höll på att ramla baklänges och undrade vad fan hon fortfarande gör på resande fot. Själv hade jag tagit första planet hem vid sådana händelser. Tillbaka i minibussen, började två amerikanare prata om Guatemala. Dom hade varit här flera gånger tidigare – varför förstår jag inte – efter deras berättelser. Att bli rånad under pistolhot i Guatemala är visst vanligt förekommande och vi skulle under alla omständigheter undvika Guatemala City. Båda jag och Uffe sitter som två fågelholkar och undrar vad fan vi håller på med. Visst, vi hade läst att Guatemala kan vara osäkert på vissa platser men med denna information, hade vi aldrig rest hit.

Staden Antigua (som vi är i just nu) är känt fär sina aktiva vulkaner. Jag hade sett fram emot utflykterna som skulle ta oss till vulkanerna. Denna utflykt ska visst vara den farligaste man kan göra här. Turister har i periodvis blivit attackerade av banditer. Kvinnor blir våldtagna och i vissa fall tom mördade. Detta kommer naturligtvis som en chock för oss och vi undrar fortfarande va fan vi gör här. Och varför åker folk hit som redan besitter denna kunskap???
Vi kom fram till Antigua igår kväll och checkade in på ett ”medelklass” hotell. Vi ville inte bo på något hostel här. Vi vill avbryta denna ”tour” så fort som möjligt (tanken är att vi ska besöka tre ytterligare städer i Guatemala). Uffe sitter febrilt och försöker hitta en flygbilett härifrån – men priserna är inte roliga! Situationen stinker och vi vill bara härifrån. Jag förstår era inlägg mamma och Karin – dom stämmer.

Wow, vilket ställe!! Det känns som vi har hamnat mitt i ”Den blå lagunen”-filmen. Agua Azul är ett området mitt i djungeln som består av ett hundratals vattenfall. Det finns smala, breda, långa, korta, höga och låga vattenfall och överallt ser vi folk bada och slänga sig i lianer utför vattenfallen. Svetten rinner fortfarande och det mildras inte direkt av att vi klättrar upp för alla fyrtiotolv trappsteg som leder oss upp till vattenfallens topp. Längst upp har en lagun formats där många av besökarna har hoppat i för ett dopp. Uffe drar på sig badshortsen och gör ett svanhopp (nåja). Vattnet är dock inte speciellt varmt så han kommer snabbt upp igen. Det känns som om vi är på ett, av naturen skapat, vattenäventyrsland. Istället för ruschkanor och vattenkanoner finns lianer, små varma källor och vattenfall att kasta sig utför. Strömmarna är otroligt starka och det kan vara farligt att bada på vissa ställen. Man ska inte lyda den dåligt översatta skylten ”Dangerous NOT to swim”. Efter ett tag slår vi oss ner på en restaurang och äter lite nachos med guacamole. Uffe envisas med att doppa nachosen i en superstark salsa så att både hans mun och näsa håller på att explodera. Han tittar upp med tårar rinnandes nedför kinderna och säger ”Jag ska ta reda på vart min fysiska gräns går”.

Vi går tillbaka till vår minibuss som ska ta oss till slutdestionationen San Cristobal. Färden dit tog tre och en halv timma men kändes som det dubbla. Mörkret började falla och det var lite otrevligt att åka på de små vägarna i bergen. Fartguppen kom var 500:e meter och varje gång var bilen tvungen att sakta ner. Vi hade läst att många rån förekommer på vägarna och att man inte ska färdas under kvällstid. Det var med en lättnads suck vi kom fram till ett livat San Cristobal (lördagskväll). Staden ser väldigt trevlig och mysig ut men för oss är den otroligt kylig. Vi är uppe i bergen och tempen ligger mellan 15-19 grader *burr*. Backpackers Hostel som vi hade tänkt sova på hade inga lediga platser så vi åkte till Casa Margarita istället. Det är mer ett hotell än hostel men rummet är mysigt och har kabel-tv. Golvet är dock svinkallt. Vi stannar här i två nätter innan vi åker över gränsen till Guatemala.

Se alla bilder här!