Dreambase

Molly vet inte om hon ska nysa eller gäspa …

Nu börjar vi sakteligen komma in i någon form av rutin hemma. I och med att vi stannade kvar på b.b några extra dagar pga amningssvårigheter, har vi bara haft Molly hemma sedan nyårsafton. Hon har haft lite svårt att ta till ena bröstet i början (fick mjölkstockning) men nu verkar det ha lossnat. Hon är en väldigt snäll liten tjej som inte gråter i onödan. När hon gör sig hörd är det oftast av en anledning; blöjbyte, mer mat eller inte redo att sova ännu. Det känns skönt att kunna trösta henne snabbt när hon börjar bli ledsen. Hon är väldigt sällskapssjuk av sig och vill helst inte lämnas ensam. Hon vill vara med oss hela tiden oavsett om hon är vaken eller sover. Hon har en stark egen vilja och vill gärna hjälpa till med hennes små söta händer. Uffe får hålla hennes händer när hon ska ammas för hon vill gärna styra och ställa själv. Hon har även en förmåga att vilja ”gömma” sig bakom sina små händer när hon blir matad.

Inatt var hon och Uffe uppe och kollade på hockey. Det blev ganska sent så just nu ligger hon fortfarande och snarkar fast klockan slagit 12. Idag är det dags för veckobadet och mormor och morfar kommer förbi med en badbalja som vi haft i familjen sedan Åsa (storasyster) var liten bebis. Navelstumpen lossnade i förrgår och det ser fint ut runt naveln. I veckan väntar vi på en remiss för att ta bort hennes lilla ”trollöra” (det är en liten utväxt hon har brevid örat).

Här kommer lite bilder som nyss är tagna!

Se alla bilder här!

Förvärkarna tog fart natten till julafton. Vi sov inte många minuter den natten men kunde ta igen det på morgonen när värkarna avtog. Julaftonen och juldagen spenderades hos mamma och pappa med mina syrror och deras familjer. Härlig jul med syskonbarn springandes överallt. Rut träffade tomten för första gången och hajade direkt att det var morfar. Rätt bra jobbat med tanke på att hon är 2.5 år.

Mina värkar fortsätter ganska regelbundet och Dahlsbröderna (Mollys kusiner) är i extas och frågar i ett när bebisen ska komma. Den måste komma innan vi åker hem ropar dom i kör.
Natten till den 26:e dec sätter förlossningsarbetet igång på allvar. Jag har ca 5 minuter mellan värkarna och borde väl ha förstått att någonting är på gång. Uffe vill att vi ska åka in till sjukhuset men jag envisas med att stanna hemma. 04.00 får jag nog och ringer till förlossningen som tycker vi ska komma in för en kontroll. Vi bor väldigt nära sjukhuset och är där inom 10 minuter. Dom kopplar upp mig och läser av hjärtljudsfrekvensen samt styrkan på mina värkar. Värdena visar att allt är som det ska vara och efter det undersöker barnmorskan hur öppen jag är. När hon säger att jag har öppnat mig 0 cm, dras rullgardinen ner och jag känner mig totalt nersänkt. Här går jag i idiotiska värkar och barnmorskan säger att det kan ta upp till 2 veckor innan bebisen kommer.

Vi tar vårt pick och pack och åker hem igen. När vi kommer hem ökar smärtan radikalt. Vi är båda fullständigt övertrötta efter att inte sovit på två dygn och jag känner en total hopplöshet inom mig. Dom närmaste 4 timmarna har jag ca 1-2 minuter mellan värkarna. Smärtan är omänsklig och det känns som om jag ska klyvas i två delar. När klockan slår 09.00 säger jag till Uffe att situationen är totalt ohållbar. Jag håller på att dö!! Plötsligt känner jag hur någonting ”knäpper till” inom mig. Jag blir livrädd men Uffe säger i sitt lugnas (sovande) tonläge ”det här har jag läst om”. Jag tror det är vattnet som gått. Jag som är dygnsur av svett har ingen aning om vad som är vad och bestämmer mig för att ta ett bad. I badet får jag ingen vila och värkarna går in i varandra. Plötsligt känner jag ett enormt tryck i mig och jag skriker till Uffe ” Nu kommer bebisen”!!

Nu får Uffe eld i baken och fullständigt irrar omkring i lägenheten. Jag har så jävla ont att jag knappt kan gå, ännu mindre klä på mig kläder eller packa ihop några saker. Jag skriker till Uffe att vi måste åka NU!! I bilen lägger jag mig i baksätet på alla fyra och Uffe trampar gasen i botten. Han tvärnitar framför förlossningsentren och jag krälar fram till dörren.

När vi äntligen får syn på en barnmorska, skriker jag ”HJÄLP, ge mig morfin eller snitta upp mig nu”! Dom tar mig till en förlossningssal och ber mig lägga upp mig på britsen. Jag tänker i mitt hysteriska sinne ”Förstår ni vad ni begär av mig”. Dom undersöker mig och konstaterar att jag är helt öppen och bebisen är bara några cm från att komma ut. Barnmorskan förklarar att det är alldeles för sent för någon smärtlindring utan jag får nöja mig med lustgas. Jag som inte har haft någon paus i värkarna, fullständigt suger i mig lustgas. Uffe försöker ta bort den ifrån mig då han ser att bebisens hjärtslag blir svagare och svagare av inhaleringen. Jag spottar och fräser åt Uffe och rycker tillbaka min nyfunna bästa vän.

55 minuter från att vi kom in (10.40) krystar jag fram en högskrikande trollunge med korpsvart kalufs. Jag hör långt borta hur Uffe säger ”Det är en flicka”!! Uffe får klippa navelsträngen och vi gråter av lycka. Jag får Molly på bröstet och vi blir störtförälskad i henne från första stund!

Se bilder på Molly här!

Fredagen den 26 december , kl 10:40 kom vår efterlängtade Molly. 49 cm lång och 3515 gram.

Igår var en förvånansvärt jobbig och påfrestande dag. Tanken var att jag, mamma och pappa skulle åka och hälsa på mormor i Åtvidaberg. Istället för att njuta av mormors hemmagjorda rulltårta, fick jag spendera dagen på Västerviks Förlossningsavdelning. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Jag fick under natten en form av hårsäcksinflammation som gjorde förbaskat ont. När jag ringde till sjukvårdsrådgivningen, sa dom att jag borde uppsöka vård då det inte är bra att ha en inflammation i kroppen så nära förlossningsdatumet. Jag tyckte att det lät väldigt extremt och ringde mest för att dubbelkolla att det är okey att låta den vara.

Mödravården hade telefonstängt så jag fick rådet att ringa förlossningen istället. Dom ville att jag skulle komma in direkt så jag tog mitt pick och pack och drog dit. Väl där, ville dom koppla upp mig till en maskin som mäter bebisens hjärtrytm och mina värkar. Sedan tog dom ett urintest som visade på lite äggvita (som visst är vanligt i slutet av graviditeten).

Två timmar senare kommer en väldigt trevlig men stressad doktor för att undersöka mig. Han tyckte att det var alldeles för brutalt att sätta in antibiotika, så han gjorde ett litet ingrepp och tog bort problemet på några minuter.

När jag kommer hem, hamnade jag i en liten svacka och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag hade nämligen både halsbränna, förvärkar och problem att gå. Som tur är har jag en go mamma som kommer med praliner och ett kakafat med mormors delikatesser som tröst.

Morgon efter, när jag sitter och läser en artikel i D.N börjar jag få lite annat perspektiv på tillvaron. Jag hostar nära upp frukosten, för det jag läser är så ofattbart vidrigt. Artikeln är så fruktansvärt brutal och handlar om en kvinna i Kongo som blir knivskuren och våldtagen av 12 soldater. Samtidigt blir hennes döttrar våldtagna och hennes man mördad. Soldaterna tvingar henne att samla ihop bitarna av hennes man och säger åt henne att lägga sig ovanpå dom. Hennes båda barn (13 och 15 år) blir gravida vid övergreppen. Hennes livmoder lossnar och hon får gå i flera dagar utan läkarvård. Några månader senare, blir hon våldtagen igen av fem män.

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag skäms över hur jag överhuvudtaget förmår mig att klaga på någonting i mitt liv. Här läser jag om kvinnor som dagligen hålls som sexslavar, blir lemlästade och mördade av soldater. Hur kan det få fortgå? Jag skäms över min förlamning till att inte göra mer för människor i tredje världen.

När jag sedan går in på Aftonbladets hemsida och läser om en svensk familj som inte har råd att handla julklappar, vill jag bara spy. Finanskris, my ass. Var lycklig att du har en familj att fira jul med!

Jag går nu in i vecka 39 och börjar se ljuset i tunneln. En graviditet är i genomsnitt 40 veckor lång så antingen kan den lille komma om 3 veckor eller redan i morgon (och det skulle inte räknas som en förtidig förlossning). Jag känner helt klart skillnad i graviditeten från förra veckan. Förvärkarna har börjat lite smått och sammandragningarna är tätare. Jag märker att jag mentalt förbereder mig inför förlossningen. Jag försöker peppa mig själv och ge mycket utrymme till positiva tankar. Det känns som om jag laddar inför ett maraton (som om jag skulle vet hur det känns HAA). Tanken på att vi kommer vara tre om några veckor, är en berusande och omvälvande känsla. Det är nästan omöjligt att föreställa sig!

Förra veckan var omtumlande på många sätt. Min biologiska mormor, Ami gick bort natten till den 10 december. Vi sov över på sjukhuset och höll hennes hand när hon somnade in. Det var ett rofyllt och väntat avsked. Det är en komplex känsla att vara närvarande när ett liv släkts ner och samtidigt vänta på ett nytt som snart ska skapas. Vackert och vemodigt på samma gång.

Om en dryg vecka är det julafton och tiden (sedan vi kommit hem) har fullkomligt rusat förbi oss. Det är 7 månader sedan vi landande på svensk mark och nästan 1.5 år sedan jag slutade på Sturebadet. Jag lever ett enormt previligerat liv och jag får ibland nypa mig i armen. Det är lätt ge utrymme för missbelåtenhet och tänka på saker man inte nöjd med. Jag säger inte att det är fel – många gånger är det en katalysator till förändringar. Men det är lika viktigt att fokusera på det som är bra. Om jag för ett par år sedan, skulle se mitt liv idag, hade jag gråtit av lycka. Jag lever verkligen min dröm!

Då går jag alltså in i vecka 38 nu och det känns riktigt skönt. Min kropp mår fantastiskt bra och jag känner mig väldigt pigg och rörlig. För drygt en månad sedan hade jag stora problem med att tex ta promenader eller sova. Konstigt egentligen, med tanke på att magen blivit större (!) Bebben har väl lagt sig på ett sätt som gynnar oss båda nu 🙂

Det är en sådan befrielse att kunna gå till affären utan problem eller att sova en hel natt utan avbrott. Bebben är betydligt lugnare nu och jag känner bara en spark då och då. Oftast gör den sig påmind när hon/han får hicka. Uffe laddar kylen med energibars och vi har packat det sista till förlossningsväskan. Nu får vi bara hoppas att den lille vill titta ut så snart som möjligt. Även om det är extremt vanligt att man som förstföderska går över tiden, hoppas vi att det blir ett decemberbarn. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna min lilla bebis. Jag saknar henne/honom så innerligt mycket.

Det är kul att dokumentera graviditeten med bilder. Jag tror ju att jag har sett likadan ut hela tiden men det är tydligt att maggen har växt genom veckorna.

Här kommer bilder från vecka 18, 21, 30 och 38.

Japp då går man in i vecka 37 och allt känns väl ganska som vanligt. Inga direkta förändringar sedan sist jag skrev. Igår träffade vi vår barnmorska som tog lite fler tester på både bebben och mig. Maud tog i med hårdhandskarna när hon skulle känna efter bebbens huvud som nu ligger så långt ner han/hon kan komma. Vidare tog hon lite järntester på mig och som tur vad hade mina värden ökat sedan sist.

Bebben håller fortfarande liv i lådan och rör sig en hel del otroligt nog. Även om huvudet är fixerat så verkar den vilja köra runt med sin lilla kropp och likt en alien vänder den på sig. Ibland ser min mage helt deformerad ut och påminner mer om en strut än en mage. Den lille har ofta hicka och då hoppar magen upp och ner haha.

Jag får påminna mig själv om att verkligen njuta av denna tid. Ja menar, just nu går vi mest i förlossningstankar och räknar ner dagarna. Det är lätt att bli disträ, trött och eländig med denna kroppstyngd. Det är dom små sakerna som man tar för givet som blir lite svårare, tex smörja in lotion på vaderna, ta på sig sockorna eller gå upp från sängen. Och på någe lustigt vis lyckas jag alltid tappa saker omkring mig. När jag skalar en apelsin, hamnar alltid skal på golvet. Städtanten i mig har fått en break och det är med förtreta ögon jag låter saker ligga kvar på golvet. Det kostar nämligen mer att böja sig ner än att få tillfredställelsen att ha det rent omkring sig. Men i grund och botten mår jag oförskämt bra!

Här kommer bilder från v 36

Idag var jag på mödravården och träffade min barnmorska. Hon tog bla lite prover och frågade en hel del om förlossningen som väntar inom kort. Bebben har nu lagt sig till rätta med huvudet neråt (varför magen är så tung och drar neråt). Jag fick prova ett stödbälte som jag definitivt kommer att inhandla. Hjärtljudsfrekvensen låg på 156 slag (vilket är betydligt högre än tidigare) och magmåttet var normalt. Det är verkligen kul att träffa Maud (barnmorskan). Hon är så intresserad och mjuk i sitt sätt. Vi har verkligen haft tur!

Idag har jag inhandlat lite grejer till väskan som ska packas till förlossningen. Även om det inte är aktuellt än på ett tag, så är det skönt att ha det klart. Jag var inne på H&M och köpte en efterlängtad bodyscrub som iof troligtvis är en skitprodukt. Jag saknar mina kerstin florian spagrejer men ekonomin tillåter inte riktigt dessa produkter utan personalrabatten från Sturebadet. Så ikväll ska jag ta ett skönt bubbelbad och spaa lite….Jag får dock vänta tills Uffe kommit hem då jag troligtvis inte kommer ur badkaret på egen hand haha. Vikten har nu ökat med hela 12 kg!

Ps. Har köpt världens skönaste mysdress. Det är förhoppningsvis den första och sista gången jag handlar något i strl xxl, asgarv.

Från vecka 34.

I helgen har vi suttit och tittat på fotona från vår jordenrunt resa. Tanken är att vi ska välja ut bilder som sedan ska in i olika album. Vi har ju sisodär över 5000 bilder att välja på så projektet kommer ta ett tag haha. Uffe hjälpte mig igår med att skapa en slags bildbok som kommer bli ett dreambase-projekt fast i bokform. Vi satt i timmar och kopierade inlägg från text och bilder som publicerades för över 1 år sedan. Resultatet blev skithäftigt och galet snyggt! Vi har alltså gjort klart Thailand nu och ska fortsätta med resten av världen.

Helgen har för övrigt varit skönt lugn med övernattning hos mamma och pappa i fredags. I lördags fick vi låna deras bil och åkte och handlade lite babysaker. Vi köpte bla en babysitter från disney, en mängd blöjor och andra saker som behövs i början.

Idag går jag in i 9e graviditetsmånaden och jag lovar att det känns. Magen börjar bli rejält tung och det stramar som aldrig förr. Jag älskar att vara gravid men det är lite påfrestande att känna sig så oanvändbar. Jag kan ju knappt gå 50 meter längre utan blir stoppad av sammandragningarna. Jag vill inget hellre än att gå långpromenader eller strosa omkring på stan men det är helt enkelt omöjligt nu. Idag kunde jag knappt ta mig till tvättstugan, helt sjukt. Och jag har 7 veckor kvar!!! Jag förstår inte hur min mage kan bli mycket större än så här haha.

Uffe som är världens bästa kärlek, satt igår och läste lite om förlossningsarbetet och pluggade in dom olika andningsfaserna. Han är så taggad och det är skönt att åtminstone ut av oss har lite koll 😀

Här kommer en maggebild från v 33.

I fredags fick vi finbesök från Trollhättan, nämligen svärmor och Uffes systerdotter Lisa. Dom ramlade in i lägenheten proppfyllda med packning. Dom själva hade bara med sig varsin väska – resten av packningen var till oss (!) eller snarare till bebben. Vi började direkt bädda spjälsängen med gulliga sängkläder som Lisa själv valt ut; små bruna flodhästar 😀
Sedan tömmer Karin en resväska fylld med babykläder från bl a Uffe syrra. Lite roligt att se små klänningar som Lisa hade på sig för sisodär 10 år sedan. Karin tog även med sig en liten dress som Uffe hade på sig som nyfödd med orange och bruna svampar på haha.

På lördagsmorgonen tog vi bilen till Astrid Lindgrens värld och gick på höstmarknad. Vi käkade grillad korv och promenerade runt bland sagornas värld. Lisa handlade en massa marknadsgodis och en läskig illrosa boll som hon och Uffe envist lekte med överallt till svärmors förtret haha. Kvällen spenderades på bästa sätt med sällskapsspel och mys.

På söndagen kom mamma och pappa förbi och vi käkade kladdkaka och bullar. Vid prick 15.00 lämnade vi av tjejerna på busstationen efter en härlig helg tillsammans!

Se alla bilder här!

Nu går jag in i vecka 30 (!) och kroppen känner sig minst sagt gravid, asgarv. Jag minns att jag i början av graviditeten läste att man går igenom olika faser i sin graviditet. Dom första 3 månaderna är rätt tuffa med oro, trötthet, och illamående (för vissa) på schemat. Jag kommer ihåg att jag aldrig trodde att jag skulle må bra igen. Mitt illamående var så påtagligt att jag hade svårt att se ljus i tunneln.

I andra fasen känner sig kroppen starkare och vackrare än någonsin. Magen börjar puta ut lite och man är så stolt över sin graviditet. Illamåendet har försvunnit och man är inte tillräckligt tung för att kroppen ska reagerar negativt på det.

Den tredje fasen är något mer betungande med värkar, andfåddhet och vakna nätter. Magen är rejält stor och kroppen känner av vikten man har lagt på sig. Ryggen krånglar och man tvingas till stillasittande aktiviteter pga av sammandragningar. Vi börjar försiktigt förbereda oss inför förlossningen och ju mer jag läser om detta fenomen desto mer bestämd blir jag att bebben får stanna kvar i magen haha.

Igår kväll hade vi tre det jättemysigt. Uffe har kopplat in en dator i sovrummet så att vi kan kolla på film därinne. Som sagt, ryggen pallar inte några längre stunder i vare sig soffan eller fåtöljen så det var en befrielse att ligga i sängen och titta på en hel film. Bebben sparkade hela tiden i magen och Uffe svarade genom att ”putta tillbaka” på den. Vid ett tillfälle fick han sig en rejäl spark i huvudet när han låg och lyssnade på magen haha.

Här är en bild på magen som togs igår kväll.

Denna vecka har jag känt mig mer emotionell än vanligt. Tanken på att det är ett barn som väntar på oss börjar sakta sjunka in i mig. Bebisen är väldigt aktiv nu och sparkar och donar om dagarna och jag blir så enormt lycklig av det. Det känns som om ett band emellan mig och bebisen växer sig starkare för varje dag som går.

Graviditet har för mig förknippats med så mycket rädsla. En rädsla som presenterat sig i olika skepnader och stadier. Först nu känns det på riktigt. Låter säkert jätte konstigt med tanke på att jag just gått in i 8:e graviditetsmånaden. Jag har kommit på mig själv att inte våga glädjas tillräckligt pga för stark oro. Oro för bla förlossningen och oro för att inte räcka till. Men varför ska jag fokusera på hur ”jobbigt” allt kommer att bli. Jag kommer iaf inte tänka i mina mest frustrerande ögonblick som nybliven mamma ” tänk, vilken tur att jag har förberett mig på det värsta”.

Jag vill hellre fokusera på det härliga med att bli mamma. Rädslan håller sakta på att bytas ut mot förväntan och jag har hellre fjärilar än stressklumpar i magen.

”Den som oroar sig i förväg får ofta sörja två gånger”.

Igår gjorde vi det så kallades ”Ringtestet” som är gammalt knep för att lista ut barnets könet. Man tar en ring och fäster den runt ett snöre eller sytråd som vi gjorde. Sedan håller man ringen över magen och om ringen börjar pendla fram och tillbaka är det en pojke. Går den i en ring är det en tjej.

Jag låg mest stilla och fokuserade blicken på Uffes hand för att se om han rörde den haha. Plötsligt börjar ringen ta fart och cirkulerade över min mage. Det kändes nästan lite läskigt för Uffes hand var stilla men farten på ringen ökade rejält i takt. Så enligt detta test har vi en liten tjej som väntar på oss!

Söndagskvällen spenderades mest i tv-soffan med gamla Friends-avsnitt 😀 Mitt sockerbehov var helt hysteriskt igår och jag lyckades trycka i mig både glass, choklad och bullar. I morgon ska vi träffa vår barnmorska igen och ta nya tester. Jag borde ha bättre järnvärden denna gång då jag känner mig mycket piggare sedan dagligt intag av tabletter.
Nu ska jag dra ut mig själv på en långpromenad!

Nu börjar vi smått planera inköp för kommande nedkomst. Vi vill inte bli helt rabiata och handla allt i vår väg men det är onekligen svårt att stå emot alla bedårande babykläder- tillbehör överallt. Vi kommer till stor del använda saker som vi själva hade när vi var små knytten. Min gamla spjälsäng kommer att komma till användning samt Uffes gamla snigelpyjamas 😀 . Mamma har dessutom varit uppe på vinden och hittat en massa fina babysängkläder som jag och mina systrar har fått broderade från mormor.

För övrigt har vi köpt oss ett gulligt blått spöket laban-skötbord och en ny madrass till spjälsängen. Ullis (Uffes syrra) har varit en ängel och handlat lite babygrejer från Ullared som vi exalterat väntar på att få se. Vi får nämligen snart finbesök av Karin och Lisa om ett par veckor. Stackars Karin kommer väl gå som ett S efter all packning hon drar med sig till oss.

Här kommer lite bilder från en tjockis som snart går in i v 29. Hej hopp! kram

I förrgår när vi skulle gå och lägga oss, började Uffe mixtra med sin nya Iphone. Han försökte hitta en bra ringsignal och hade laddat hem en mängd olika låtar som han lyssnade igenom. Jag ligger bredvid och försöker läsa min bok när jag plötsligt känner hur magen fullständigt börjar bubbla. Uffe börjar asgarva och förstår att det är bebisen som känner av musiken. När vi sedan stänger av musiken, slutar bebisen helt att röra på sig haha.

Jag har förstått vid det här laget, att ju lugnare jag är – desto livligare blir bebisen. Och vid tillfällen då jag taggar ner som tex vid läggdags eller när jag mediterar, börjar den lille kommunicera. Så igår, när vi hade lagt oss i sängen, börjar Uffe spela upp ytterligare några låtar från telefonen. Direkt känner jag en karatespark rätt i sidan av magen. Jag tänker att det säkert är en tillfällighet men när Uffe slutar att spela musiken, slutar bebben att röra sig haha.

Framförallt gillar den låtar från Duffys nya skiva, speciellt låten ”Im scared”. När den låten spelas, så sparkas det helt hysteriskt i magen och vi kiknar av skratt!

Sedan i fredags har jag haft kraftiga sammandragningar i magen. Jag pratade med syrran i helgen (som nyss fött barn) och hon tyckte att jag skulle ringa mödravården direkt på måndag. Själv har jag känt mig ganska lugn då jag fortfarande känt den lille sparka som aldrig förr. När jag däremot fick prata med min barnmorska igår, började jag bli lite lätt stressad. Hon ger mig direkt order om vila för att undvika en förtidig förlossning. Förlossning? säger jag…. – Men jag är bara i v 27. Precis, svarar hon. Herrregud, här har jag gått och oroat mig för eventuellt missfall och hon pratar om förlossning!? Så nu är det slut med kånkande på matkassar, tvättpåsar och dyligt. Nu ska jag ta det lugnt och inte stressa upp mig….

Tills jag i morse, sitter och läser om den nya höstbudgeten i Västervikstidningen. Jag känner hur blodtrycket fullständigt exploderar. Vilket j-a förslag. Denna blålera till allians har bestämt att miljonärerna i samhället behöver mer i plånboken varje månad medan pensionärerna (som har jobbat hela sitt liv) ska få en ynka ökning på 68 kr i månaden. En målgrupp som redan i dag lever på existensminimum. I en tabell jämför tidningen hur olika familjer drabbas beroende på storleken på deras inkomst. Svart på vitt visar det att: Ju större behov du är av pengar – desto mindre får du. Om du däremot redan har så det räcker – så får du mer! Vilket sjukt system.

Vidare skriver tidningen att ” Sällan har en regering varit så impopulär i opinionsmätningarna halvvägs in i en mandatperiod ” Inte svårt att förstå. Spara på era idiotiska skattesänkningar (i tider av oroliga finanskriser runt om i världen) och satsa på att höja tryggheten i Sverige istället.

Ligger hemma med droppande näsa och med ett huvud som snart ramlar av. Det är inte kul att vara förkyld. Halsontet har visserligen avtagit och det känns gött. I natt vaknade jag av och till då magen inte ville ligga på ena sidan och imorse kunde jag knappt gå rakt upp pga av värken. Det känns som om bebisen ligger emot något vitalt organ därinne eller så försöker kroppen bereda mer plats för den lille. Känner mig som en 80-årig tant med starkt behov av en syrgasmask och rullator.

Det känns så tråkigt att jag ska bli sjuk nu när busungarna är härnere och hälsar på. Rut går visst hemma och skriker efter Tiii (en förkortad version av tinna) och står vid fönstret och väntar på att jag ska komma. Man får ju tårar bara av att höra det….Häromdagen klädde hon ut sig till sin idol Pippi Långstrump med mamelucker och morotsfärgad peruk. Jag höll på att svimma av skratt. Hon är ju bara så jävla söt! Därefter åkte Astrid Lindgrens best of cd på med full volym och vi dansade till Sjörövar fabbes farfars far….Jorå, hon kan allt hålla igång ett helt kompani. Världens snällaste Tor hänger bara med i rytmen och klagar inte på något nämnvärt.
Känns konstigt att dom snart ska åka hem till storstan. Jag hade allt velat adoptera dom i några månader! 🙂

om vi ska lita på hjärtljudsfrekvensen på bebben samt formen på min mage. Vi var hos barnmorskan igår och tog lite tester och mätte magen. I och med att vi inte får göra fler ultraljud, så är vi ju så nyfikna och försöker lista ut könet på andra sätt. Vi har fått veta att om bebisens hjärtljud är lågt (längre än 140 slag) så är det troligtvis en pojke och om hjärtljudsfrekvensen är högre än 140 slag, så är det en tös. Så jag tog reda på våra resultat och förra gången låg den på 148 och igår på 150.

Barnmorskan tog även mitt blodtryck, vägde mig och tappa mig på blod *burr*. Det värsta jag vet är att lämna blod för det gör ju så ont. I vanliga fall, hittar dom aldrig någon ven och håller på att fumla och gräva i mina ådror i evigheter, blä. Nu har jag äntligen funnit en riktigt duktig barnmorska som sticker mig utan problem. Mina järnvärden var inte på topp, så nu måste jag käka tillskott. Jag har väl nästan anat det för jag har känt mig ganska tärd på senare tid. Vikten har ökat med 7 kg vilket låter enormt men ska visst vara normalt enligt kurvan. Vi fick även med oss ett Moderskapsintyg som jag ska skicka in till Försäkringskassan *håller tummarna att jag är berättigad till ersättning*!

För övrigt har vi fått finbesök från Stockholm. Syrran med Rut (2år) och Tor (7 veckor) har kommit ner och ska vara här i 10 dagar 😀 Jag har väl aldrig mött ett sådant snällt spädbarn – herregud, han skriker aldrig utan bara ler, äter och sover. Tänk om vi kunde få ett sådant änglabarn! Rutis som är universums charmtroll, leker ruset av oss alla och är lika kär i sin lillebror som resten av oss. Uffe liknar ett proffs när han bär omkring på Tor och plötsligt känns det lite mer verkligt att vi själva ska bli föräldrar. Barnmorskan satt och pratade om amning för oss och vi båda satt som två frågetecken haha. Jag tror inte vi insett att vi snart ska ha barn (!).

Igår kunde Uffe jobba hemifrån *toppen* och medan han satt hemma och slet, var jag med mamma, syrran, rut och tor hela dagen. Det regnade ute, så vi satt mest inne och myste 🙂 När jag vaknade i morse, kände jag mig rejält risig – halsont och tryck i hela huvudet, suck.
Jag ska hälla i mig varmt te idag!

om man ska tro det medium jag träffade igår på min meditation (!!!) Vi var en tunn skara tjejer som satt och mediterade i en mysig källarlokal i centrala Västervik (mitt emot mamma o pappas boende). Tjejen som driver verksamheten hade släckt ner och tänt en massa ljus och stämningen var jätte härlig. Dom första 20 minuterna, guidade hon oss in i meditationen och därefter lät hon oss själva sitta och känna. Denna typ att meditation som kallas för guidad- eller kreativmeditation, har jag gjort många gånger tidigare i mitt liv och alltid gillat det. Men igår var känslan annorlunda och jag antar att det har med upplevelsen från klostret i Thailand. Där satt vi ju bara tysta och fokuserade på andningen och jag kom på mig själv att bli störd av att höra meditationsledarens röst. Jag ville bara sitta ifred och andas haha. Även om jag lika gärna kan göra det hemma, så är det mysigt att komma in i en så otroligt härlig miljö som oftast dessa healingställen har. Det känns som att komma hem!

Efter meditationen satt vi och delade med oss av våra upplevelser och många undrade hur det kändes med bebisen i magen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag suttit helt bekvämt, för sittställningen gjorde att jag hade svårt att andas pga magens storlek. Den lille höll dessutom på att sparka järnet medan jag satt och försökte slappna av, asgarv. På frågan om vilket kön vi tror det är, svarade jag att det kvittar men att det vore mysigt med en liten tös. Jag ser direkt på kvinnan att hon vet att det är en pojke haha och mycket riktigt så bekräftar hon det sedan. Så nu måste vi tänka ut några bra pojknamn hihi. 🙂

Det känns lite overkligt att vi ”börjar om” på nytt igen. Med det menar jag livet. Uffe går idag till sitt nya jobb för andra dagen i rad och jag blir blir mer påmind om vad som väntar oss. När vi båda var hemma kändes det som om vi fortfarande var på rymmen och lekte tonåringar. Nu börjar tillvaron sakta likna det som tidigare levt med rutiner, jobb och planerande händelser. Det känns vare sig tråkigt eller slentriant. Allt har sin tid och även denna period i livet har det. Visst, kan jag sakna delar av livet i Stockholm med närhet till vänner, jobb och tillgänglighet men det känns onödigt att fokusera på det jag inte har här nere. Det jag har i Västervik – har jag inte i Stockholm. Lugn, gångavstånd till skog och hav, nyfikna grannar, närhet till mamma och pappa, en total inre lycka, och inte minst en bäbis i magen.

Jag tror ärligt talat att vi inte hade varit gravida ifall vi fortsatt i samma stressiga tempo i storstan. Det var meningen att vi skulle landa här för att vara redo. Hur redo blir man då? Läste att jag idag går in i den 7:e graviditetsmånaden och det känns så galet. Känslan av att inte känna sig redo kanske gör en redo? Snurrigt värre. Jag tror man ska ta uppgiften med största vördnad och ödmjukhet. Jag har ingen aning om hur man blir en bra mamma….hon/han kommer nog lära mig det 🙂

Ikväll ska jag på drejkurs för första gången i mitt liv. Har ingen aning om det är roligt eller ej men visst låter det mysigt. Att sitta som i urminnes tider och dreja fram konst ur lera haha. Vi får hoppas att dom inte betygsätter föremålen man gör. Jag har även till min stora lycka hittat ett meditationsställe i stan som jag ska till i morgonkväll. Det känns otroligt inspirerande och härligt att komma igång med meditationen. Den är saknad och efterlängtad!

I helgen fick vi ner delar av vår barnvagn som är en Kronan kombivagn i brun- och hallonröd färg. Vi har fått köpa den av syrran med fullständig leverans i december då dom har en liten Tor som nyttjar den nu. Tillsammans med vagnen kom ett ton babykläder som vi mer än tacksamt tog emot. Därav en total utrensning i garderoben. Jag sorterade bort kläder jag inte längre får plats i och stuvade undan ointressanta plagg för att tillslut kunna tömma en hel garderobsdel till babyn. Babykläderna som vi fått är av olika slag men domineras av söta små klänningar i bedårande färger. Det är ju inte så att vi kommer bli besvikna ifall vi får en liten tjej 🙂

Igår var en av Uffes gladare dagar då han fick veta att Hultfreds Kommun vill anställa honom som IT tekniker (!!!) Beskedet fick han på förmiddagen och även om klockan ännu inte slagit lunch, korkade vi upp med champagne och firade honom. Han var så stolt under hela dagen och gick och klappade sig om bröstet och sjöng ”Im the provider” haha. Otroligt kul med tanke på att jobbet var hans första val och han får börja omgående. Dagen till ära fick han bestämma vilken måltid vi skulle fira med och gissa vad som stod på menyn….Köttbullar med brunsås naturligtvis, asgarv. Så kvällen avnjöts på bästa sätt med köttbullar och champagne 🙂

Kunde inte låta bli att visa världens vackraste valp som systeryster nyligen införskaffat. Här är Ines!

Blev lite smått förskräckt när jag läste att jag är i mitten av 6:e månaden redan. Jag har ju inte så bra koll på månader utan räknar veckor istället. Graviditetsuträkning är ett himla snurrigt fenomen må jag säga. Man är gravid i 10 (!) månader dvs 40 veckor. Jag har alltid trott 9 månader…Vidare är jag gravid i 6:e graviditetsmånaden (lunarmånaden) som räknas som den 5:e kalendermånaden. Dom flesta räknar sin graviditet i veckor (blir för snurrigt annars tror jag). Fast jag blir inte klokare på det. Om jag sedan exempelvis är gravid i vecka 10 så räknar man att bebisen är i 9:e veckan. Då har man gått tex 9 veckor och 3 dagar (9+3). Ibland vet jag inte hur jag ska svara när barnmorskan frågar hur långt gången jag är haha.

Igår fick Uffe för första gången känna sparkar i magen på mig 🙂 Igår när vi kollade på film så kom det värsta karatesparkarna och jag sa till Uffe att nu måste han kunna känna denna akrobatik. Och mycket riktigt så gjorde han det! Han tyckte det var mäktigt coolt! Nu är bebben 30 cm lång (ca 21 cm från huvud till stjärt) och vikten ligger på ca 700 gram. Inte konstigt att jag börjar känna av den lille hehe.
Så här snygg ser jag ut kl 10 på kvällen i min pyjamas, asgarv!

Igår fyllde mormor 89 år och vi firade henne med tårta i stora lass. Vi inledde med en smarrig smörgåstårta för att sedan avsluta med en rejäl gräddtårta, pust. Som alltid är det så mysigt att komma hem till mormor. Det är något visst med att sitta och fika med hennes gulliga mini-kaffeservis och äta bakverk med små silverbestick formade som vackra blomverk. Det känns som om det var igår jag bodde hos dom och det är med nostalgiska ögon jag ser tillbaka på tiden i Åtvidaberg. Visst, det känns inte helt som förut utan morfars närvaro men minnena är lika starka som känslorna jag bär. Åtvid kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta för hur skulle tillvaron sett ut utan stugan, varma plättar med plommonsylt, skumbad, kortspelkvällar eller mormors bakning- och matlagning. Livet blir liksom lite lättare att leva då 🙂 !

Se alla bilder här!

En utmaning skickades till mig av Dennis Molander (en gammal arbetskompis på Saab i Trollhättan). Utmaningen bestod i att svara på 4 frågor och posta dem i sin blog.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista (idag).
1. Äta lasagne
2. Fila på jobb-ansökning till KLT
3. Ringa och snacka med en polare
4. Se Susanna Kallur springa 100m häck
5. Bevaka lite tradera-auktioner
6. Se ett avsnitt av Weeds

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jobbade på Saab (med Dennis bl.a) och utbildade mig till linemekaniker. Sprang nog mycket på Gransäter och bodde i en liten etta på Österlånggatan. Hade en alkis till granne som jag bråkade med ganska ofta. Spelade mycket Nintendo och umgicks mest med Patrik. Hade redan då hållt på med Dreambase ett bra tag och hade storslagna planer för den 🙂

Ställen du bott på?
Vargön, Åsaka, Trollhättan, Skellefteå, Stockholm, Västervik

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1) Resa världen runt med alla vänner, sedan göra om samma resa med släkten.
2) Köpa ett hus i varje land jag älskade på resorna.
3) Skaffa många barn och låta dem se världen.
4) Starta ett eget företag men det jag älskar att göra.

Inte många av mina polare bloggar så vette sjutton vem jag ska skicka vidare till ?

Denna natt var något utav det vanliga. Det känns som om den lille tränar på sin framtida OS-gren i magen på mig. Flera nätter i rad, mellan kl 02.30-04.30 körs maratonträningen igång och i natt var hon/han i storform. Jag antar att det är begränsat med utrymme därinne, för herregud vad det sparkas och stånkas. Även om jag har svårt att inte dra på smilbanden, även i yrvaket tillstånd, kan jag inte låta bli att konstatera med en djup suck att den lille inte riktigt fått in dygnsrytmen ännu. Och vad jag har hört så kommer han/hon behålla den ett bra tag inpå 2009, suck 🙂

I fredags fick vi finfrämmande från Göteborg. Anna hyrde en bil och körde som en galning till Västervik på några få timmar. Kvällen spenderades i vanlig ordning vid spelbordet och det blev en rejäl dragkamp om vinsten i Tabu (som är världens roligaste sällskapsspel). Dagen efter vi strosade omkring på stan i vackert väder, käkade kulglass och gjorde grymma klipp på loppmarknaden. Kvällen till ära, lagade vi plankstek och jag och Uffe fick kämpa desperat med bearnaisesåsen. Efter mätta magar, såg vi på Annas favoritfilm Örnnästet. Som vanligt blir vi bortskämda med en massa garv och mys när Anna är med!

Se bilder här!

Idag var vi på vårt tredje ultraljud och både Uffe och jag höll på att trilla av stolen när vi fick se vår lilla krabat. Herregud, vad stor hon/han har blivit!! Förra gången körde hon maskinen på ett mindre begränsat område men idag drog hon ultraljudsmaskinen över hela magen och bebben låg tvärsöver med fötterna förbi (min) navel. Skitcoolt att se!!! Denna gång var bebben betydligt lugnare jämfört med förra gången då hon/han sparkade omkring som en vilde i magen på mig. Det första vi såg, var en tumme som vinkade, precis som ett ”okey-tecken” haha. Därefter höll hon/han båda händerna över öronen, som om ”nu vill jag inte höra mera”, asgarv. Det var verkligen urgulligt att se. Benen låg i kors och barnmorskan visade oss alla bebbens organ, helt otroligt att se den lilla kroppspulsådern och den lilla lilla magsäcken 🙂 Jag har varit lite extra orolig denna vecka då jag mer eller mindre inte känt någonting från bebben. Allt har varit sten lugnt i magen och jag har funderat över vad den lille har pysslat med. Den ligger helt enkelt därinne och bara ”simmar lugnt” och vickar på tummen hihi

Tyvärr fick vi ingen bild med oss hem 🙁 Vi påpekade lite blygt att vi önskar en mer ”bildskön” bild än den förra (se nedan) men hon förklarade att deras ultraljudsmaskin är så extremt dålig att hon endast kunde få fram skelettliknande bilder. Men vi var så upprymda över vetskapen att allt är bra med den lille, så vi struntande i att bli besvikna!

I helgen blev han firad som en åldring bör med champis och tårta. Nu lämnar han ungdomslivet och dom gråa stråna på hjässan gör sig påminda, kryckan står beredd och livet som vuxen med volvo, huslån, barnbidrag och begränsad semester kommer tynga hans arma axlar. Lycka till min älskling (hihi) !

Se alla bilder här!

Natten mot idag, fredag, väckte Tinna upp mig och berättade lyriskt att hon känt den första sparken i magen. Det här var den första gången hon känt något från den lille och även om jag försökte lägga handen på magen, lyckades jag aldrig känna någonting. Orättvist tänkte jag, grymtade till och somnade om med vetskap om att det är nu det börjar!

I tisdags var vi på ultraljudsundersökning nere på mvc och fick för första gången se lillen/an sparkas och boxas. Läkaren vi hade var dock lite ointresserad och vi blev lite besvikna över att först ha sett så många fina bilder på krabaten, för att sedan få en bild med oss hem som ser ut som ”The Punisher”, jämför och avgör själva 🙂

Detta med att vara gravid är ju inte alltid en solskenshistoria. Visst, jag är galet lycklig och otroligt tacksam för att ha denna lilla krabat i magen men ibland får jag faktiskt påminna mig om tacksamheten mellan toabesöken. Antingen måste jag springa en gång i kvarten för att kissa eller så får jag kuta dit för att kräkas. Illamåendet har avtagit betydligt fast är fortfarande en betungande del i vardagen. Jag har dock kommit på ett knep (!!!) som resulterar i att jag måste äta varannan timme. Och då menar jag på minuten varannan timme. Missar jag en måltid/mellanmål på några minuter är jag körd. Då sitter jag och mår pyton igen. Detta betyder att jag mer eller mindre alltid måste ha något i käften, vare sig det är en rutten morot eller ett tjatigt katrinplommon. Naturligtvis har kroppen sett till att inte ”gilla” onyttig mat, så jag kan inte dra i mig vad som helst. Nej, nej det ska vara rotfrukter, jordgubbar, skorpor eller olika typer av kalla soppor. Detta låter ju sunt och härligt för bebben MEN det är trist och uttjatat för mig.

Nu låter jag väl som en riktig gnällkärrig och DET är jag. Fy fan för att ha med mig att göra just nu. Jag ser att Uffe håller på att riva av sig det lilla hår han har på huvudet i ren frustation över att höra mig tjata. Det vidrigaste jag vet just nu är: rentvättade kläder! Doften av nytvättade kläder får mig att hulka direkt. Det är inte det mest naturliga beteende – jag vet, men jag hatar verkligen tvätt- och sköljmedel. Jag har även problem med duschtvål och bodylotion så jag har sett till att länsa Apotekets hyllor på oparfymerade produkter, suck. Som sagt, dom har det inte lätt här hemma med mig som ständigt går och luktar på onaturliga saker och ger order om att ändra rutiner i huset. Men som sagt, lite får man väl stå ut med som blivande fader och mor- farföräldrar. Jo, det tycker jag iaf (eller måste intala mig själv det).

På jobbfronten verkar det lovande men långt ifrån klart. Jag har varit på en del intervjuer och väntar svar. På det senaste jobbet, nämnde jag dock att jag är gravid och jag vet inte om det var det smartaste drag jag gjort. Ärlighet varar ju längst sägs det, så vi får se hur det utvecklar sig. Uffe ska på en intervju inom kort på ett it-jobb som verkar lovande. Men som Timbuktu sjunger: det ordnar sig…det gör det alltid, jo det löser sig. Grym låt med grym text. Det ska mycket till för att Uffe och jag ska bli nervösa och oroliga. Är det något vi har lärt oss är det att livet alltid väljer sina egna vägar och vägen blir oftast den du minst anat. Vi får bara hänga med och se hur livet i Västervik utvecklar sig 🙂 Jag är bara så innerligt lycklig över vår lilla krabat att jag orkar inte lägga massa negativ energi på saker jag själv inte kan styra över.

Ps. Bojkotta forumet på webbsidan Föräldrarliv!! Har du inte fått stora skälvan innan du läst inläggen blir du antingen panikslagen eller livrädd efteråt.

Nu börjar saker och ting ordna upp sig sakta men säkert. Vi har fått tag i en fin lägenhet i ett mysigt villaområde i Västervik. Huset påminner mer om ett radhus än något annat och det är sammanlagt 12 lägenheter på två våningar. Det boendet som vi först hade napp på (som ligger väldigt centralt i Västervik) rann mer eller mindre ut i sanden och den senare känns 100 gånger bättre 🙂

Det var mamma som kontaktade en vän till mäklare som otroligt nog hade denna fina lägenhet ledig. Utan nycklar till lägenheten, gick vi och kollade på den utanför. Huset är otroligt mysigt och ingången är från en vacker och grönskande inneträdgård. Vi började fantisera om vilken av dom extremt fina altanerna/balkongerna vi skulle få och blev lite besvikna när det visade sig att vår lägenhet var den enda som inte hade vare sig altan eller balkong. Men det går ju inte vara kräsen i detta läget!
Igår var vi tillbaka och träffade hyresägaren och fick gå in och titta i den. Den öppna planlösningen påminde lite om vår senaste lägenhet i Stockholm. Den är 64 m2 stor med badkar. Killen som bodde där nu, måste vara en riktig slusk, för det var inte trevligt att gå omkring i hans smutsiga och ofräscha hem. Hur som helst, började vi visualisera hur vi kunde inreda den och jag tror att vi får plats med alla våra möbler 🙂

Vi har naturligtvis haft en stor tur som har fått denna fina lägenhet! Och även om jag tittar lite avundsjukt på dom andras stora och fina altaner så känns det toppen att äntligen få rota sig och packa upp våra saker från lådor och kartonger!

Nu har vi äntligen kommit hem till Sverige!!!

Dom senaste veckorna i Mexico och Guatemala har vi haft hemlängtan så det bara visslar om det. Vi bestämde oss för att förkorta vår resa och föra kosan mot Svedala. Vi kom hem för ca en vecka sedan, i början av maj men har av överraskningsskäl inte skrivit om det i dreambase. Mamma och pappa var nämligen i Egypten och gissa om dom blev överrumplade när vi överraskade dom i Stockholm. Jag har haft mejlkontakt med mina systrar och vi anordnade en liten fest åt dom hemma hos syrran. Jag har nog aldrig sett mamma så förvånad/förskräckt när vi kom fram från Rutis rum. Hennes ansikte var förstelnat och det såg ut som hon såg ett spöke. Därefter brast alla i gråt och många pustar av oro andades ut.

Vidare åkte vi ner till Västervik med mamma och pappa och har möblerat in oss i mitt gamla flickrum. Dom har en gigantisk lägenhet så vi borde fixa några veckor innan vi går i luven på varandra hehe. Vi har blivit bortskämda med supergod husmanskost och små enkla saker som man tar för givet har för oss blivit en gåva. Som tex ta en promenad ensam i skogen, ligga och dra sig i en skön säng, byta kläder som inte varit använda 3 dagar i rad. 😀

För några dagar sedan fick vi låna pappas bil och vi körde ner till Trollhättan. Vårt mål var att även överaska Karin och Bosse men det kändes lite konstigt att vara flera dagar i Sverige utan deras vetskap. Uffe ringde istället dom från Västervik och berättade att vi kommit hem. Därefter fick hon anordna en fest till alla hans syskon som inte förstod varför dom skulle infinna sig hos Bosse och Karin en torsdagskväll utan någon förklaring. Deras reaktioner när dom fick se oss var oslagbara. Ullis, Uffes syrra skrek rakt ut och kramade om oss ett hundratals gånger med tårar rinnandes för kinderna. Vilken underbar syn! Kvällen blev enormt lyckad och det var så härligt att träffa alla igen.

Just nu är vi tillbaka till Västervik och ska idag lördag ut och titta på ett litet gårdshus i stan. Pappa som känner dom flesta mäklare i Västervik, fick igår veta att det är nästintill omöjligt att hitta en lägenhet i centrala Västervik. Han har dock lyckats skaka fram en ledig lägenhet i ett gårdshus vid Båtmansstugorna som är ett supermysigt område som vi ska titta på idag!!! Förövrigt känns det otroligt skönt att ”starta om” i Västervik. Jag älskar verkligen den här staden och den är så vacker på sommaren. Vi ska naturligtvis försöka hitta jobb i stan också. Det är nog svårt att hitta några jobb inom spaindustrin här men just nu går det inte att vara kräsen….igår tänkte jag för mig själv: jahopp, jag får väl ta upp mitt gamla städjobb på Lysingsbadet haha. Uffes ska försöka hitta ett jobb inom IT som är mer hans gebit. Vi får ta det som det kommer…..och det funkar alldeles utmärkt för mig 😀

Daniel kom och plockade upp oss vid 3-tiden och körde oss till hans casa som ligger ett par km bort från Krisitien och Ray. Hemma hos sig hade Theresa lagat lassagne som hon bjöd oss, hennes brorsa med fru samt polarna som bor i huset brevid. Alla var väldigt nyfikna på vår resa så födelsedagspresenten kom lägligt till hands och vi kunde visa några bilder. Dom bor i ett litet med väldigt mysigt hus nära en insjö. Vi blev bortskämda med gott käk och dryck och satt uppe sent och pladdrade om välfärdssystemet i respektive länder. Vi blev totalt chockerade av deras berättelser. Theresa hade en gång fått en fiskkrok i benet, var tvungen att besöka läkaren för att ta en stelkrampsspruta. Då hon inte har någon sjukförsäkring (hennes jobb erbjuder inte det) fick hon betala närmare 10 000 kr för det. Daniel, som har sjukförsäkring (som han betalar 3000kr/mån för) var tvungen att operera blindtarmen men fick ÄNDÅ betala 9 000 kr. Helt sjukt system! Dom betalar lika mycket skatt som vi dvs ca 30 % men deras moms på varor är betydligt lägre, ca 7% jämfört med våran 25%. Men vad hjälper det med billiga kylskåp när du inte har råd att gå till läkaren. Dessa härliga människor tillhör dessutom den amerikanska medelklassen (!!!) så då kan man fråga sig hur dom fattiga överlever? Hur som helst, hade vi en riktigt trevlig kväll med mycket skratt. Alla i rummet ville tillslut flytta till Sverige haha och vi hälsade dom varmt välkomna 🙂

Vi vaknade upp vid 10 snåret, käkade frulle och följde med Kristina till en utomhusblomsterhandel. Hon skulle köpa galet med mulch som hon skulle lägga över sina rabatter. Jag fick träna upp mina biseps och benmuskler medans vi kånkade på ett femtontal påser (1000 liter) nerför trapporna till trädgården.
Senare på eftermiddagen kom Daniel och Kristina (Kristines barn) förbi för att grilla och dricka bärs. Innan maten, gick vi ut på en liten promenad runt sjön med både Kristines och Daniels hund. Små flygplan flög över oss hela tiden, det ligger tydligen en liten flygplats precis runt kullen. Omgivningarna påminner om Sverige och vi behöver verkligen få lite påminnelse om hemma nu känner vi efter att ha hattat runt i bandit-länder ett tag. Sjön är inte speciellt stor men räcker för att folk ska ge sig ut och fiska eller paddla kanot.
När vi kom tillbaka, satte vi oss på altanen och pladdrade gamla minnen. Vi har gått igenom ett antal fotoalbum från förr och skrattat åt hur roliga alla såg ut för 15 år sedan. Vi grillade lax och stek på grillen ute på altanen. Till köttet åt vi potatissallad, coleslaw och sallad. Mitt i maten fick vi syn på en tvättbjörn i trädet närmast altanen. Han hade suttit där uppe ett tag men när han märkte att han fick all vår uppmärksamheten på sig var han snabb att klättra ner igen. Djurlivet här är verligen skiftande och vi kunde även se en sköldpadda i vattnet nedanför. Det kändes roligt och lite konstigt att träffa alla efter så många år. Daniel och Theresa lovade att hälsa på oss i Sverige och vi lär def. komma hit fler gånger!

Se bildspelet här!

Efter flera timmar i Apple store, tog vi en taxi till Manhattan för att se Ground Zero och Frihetsgudinnan. Vi blev väldigt förvånade att Ground Zero fortfarande såg ut som en total byggarbetsplats. Vi visste att platsen var långt ifrån färdig men att dom inte kommit längre under 7 års tid var lite av en förvåning (se bilder). Vi passerade förbi platserna som vi kom ihåg från dom fruktansvärda tv-inslagen från 2001 och gick mot vattnet och Frihetsgudinna. När vi stått i kö i 20 minuter till båten som går ut till ön, får vi höra från högtalarna att vi inte får gå upp i Frihetsgudinnan utan bara promenera runt den. Vi får gå igenom en komplicerad säkerhetskontroll med röntgen och kroppsvisitation innan vi går på båten. Vi lyckas på någe vis få dom bästa platserna och kan ta jättefina kort på statyn. Tyvärr var det en väldigt dimmig dag så bilderna på Manhattan från båten blev lite suddiga. När vi kom i land sprang vi på sopp-stället som är med i Seinfeld (!) och köpte varsin fruktshake. se bilder.
När vi vara klara med dagens aktiviteter, försökte vi ta en taxi tillbaka till tågstationen. Helt omöjligt visade det sig! Alla bilar var redan fulla så vi ändrade plan och letade upp en buss dit istället. När vi väl hittat rätt buss, väntat i 30 min i kylan – så tar bussfan inga sedlar. Vi får gå ur bussen, gå in i en pub, växla pengar och vänta ytterligare 30 minuter. När vi väl är på bussen tar den en timma pga av rusningstrafiken. När vi tillslut kommer på tåget till Dover, har tiden sprungit oss förbi och vi kommer fram 21.00, 3 timmar senare än vad vi beräknat. Kristine och Roy hämtar upp oss och vi åker hem med svullna fötter – men med glada ansikten!

Se bildspelet här!

Nu har vi äntligen kommit fram till Kristine och Ray som bor i New Jersey, några mil utanför New York. Resan från Guatemala gick smidigt men lite långsamt. Vi mellanlandade i Houston och åt lite texas-käk på ett stakehouse.När vi kom fram till Newark airport hämtade Kristine och Ray oss kl 23.30 lokaltid. Vi var framme vid deras hus ca 1 timma senare och blev imponerade av deras fantastiskt vackra hus vid vattnet. Miljön och omgivningen påminner lite om den svenska naturen med mycket löv- och barrskog. Det finns många fåglar i huset (7st papegojor) som gärna håller låda hela dagarna. Utanför huset finns hackspettar, ekorrar och t.om kolibris. Kristine och Ray har dessutom en flitig besökare som gärna lämnar rivmärken på verandan, en liten brunbjörn som grannarna sett äta av fågelmaten (se bild av rivmärkena)!

Vi stannade uppe en kort stund och pratade gamla minnen från uffes besök här 1994. Därefter slängde vi oss i sängen för en god natts sömn. Vi fick dock inte många timmars sömn då vi bestämt oss för att åka med Kristine till jobbet tidigt på morgonen. Hon släppte av oss på Dovers tågstation som skulle ta oss till New York, Manhattan. 1 timma senare var vi framme vid Madison Square garden på 7th avenue. Vi hade för länge sedan slängt vår USA-guidebok så vi hade inte speciellt bra koll var vi var. Uffe visste dock att Apple store ligger on the 5th avenue så ni kan gissa att hans ögon vidgades en aning när han förstod att vi var i närheten. Vi gick mot rätt riktning, gjorde ett kort stopp på ett fik och käkade lite frulle för att sedan fortsätta vår promenad norrut. Kylan slog oss ända in i märgen. Vi är inte alls vana vid denna temperatur och vi var tvugna att göra flera stopp för att köpa varm cafe latte för att hålla händerna varma. Promenaden tog längre än förväntan men när vi väl var framme var Uffes smile värt hela besväret. Han var som en 4 åring på julafton!
Han inkasserade hans (för tidiga) 30 årspresent; en svart macbook (bärbar) en liten ipod och en snygg data-ryggsäck. Resten av dagen gick han på moln 😀

Se alla bilder här!

I morgon flyger vi ut från Guatemala via huvudstaden, Guatemala City. Just nu befinner vi oss i Antigua, 25km ifrån flygplatsen. Vi flyger till New York för att hälsa på mina släktingar och beräknar landa på Newarks flygplats 23:29 lokal tid. Vi känner båda att Guatemala är ett för osäkert land att resa runt i och har bestämt oss för att snabbt lämna landet. Att resa tillbaka till Mexico via buss är totalt otänkbart (för snurriga vägar) och biljettpriserna med flyg är dyrare än vad vi förutspått. Vi bestämmer oss istället för att åka norrut mot New York för att hälsa på mina släktingar på mammas sida. Vi kommer troligtvis bara vara där ett par veckor för att sedan kanske bege oss till Kanada (det är ju hockey-VM där nu) 😛

Vi kom igår till Guatemala efter en 10 timmars lång och tärande bilväg. Vägarna slingrade sig som maskar uppe i bergen och jag var mer eller mindre grön i ansiktet hela tiden. Fy fan vilken resa. Vi åkte tillsammans med 8 andra resenärer och brevid mig satt en danska som jag började prata med. Hon är 27 år och reser ensam (!!!) runt om i Centralamerika och hennes resehistorier fick håret på mina armar att resa sig. Under bussresan mellan Palenque-San Cristobal (som vi också tog) hade bussen fått stanna pga att att ett gäng banditer hade skjutit automatvapen på vägen. Banditerna hade klivit på bussen med k-pistar och machetes och rånat alla på bussen. Dom hade slitit av halsband på folk och stulit kameror, pengar och andra värdesaker. Liine, danskan hade ”bara” blivit av med hennes kontanter då hon gömde sin väska under sätet. Vidare berättade hon att hon blivit rånad under pistolhot mot huvudet (!!!!) av två banditer i Nicaragua. Både jag och Uffe höll på att ramla baklänges och undrade vad fan hon fortfarande gör på resande fot. Själv hade jag tagit första planet hem vid sådana händelser. Tillbaka i minibussen, började två amerikanare prata om Guatemala. Dom hade varit här flera gånger tidigare – varför förstår jag inte – efter deras berättelser. Att bli rånad under pistolhot i Guatemala är visst vanligt förekommande och vi skulle under alla omständigheter undvika Guatemala City. Båda jag och Uffe sitter som två fågelholkar och undrar vad fan vi håller på med. Visst, vi hade läst att Guatemala kan vara osäkert på vissa platser men med denna information, hade vi aldrig rest hit.

Staden Antigua (som vi är i just nu) är känt fär sina aktiva vulkaner. Jag hade sett fram emot utflykterna som skulle ta oss till vulkanerna. Denna utflykt ska visst vara den farligaste man kan göra här. Turister har i periodvis blivit attackerade av banditer. Kvinnor blir våldtagna och i vissa fall tom mördade. Detta kommer naturligtvis som en chock för oss och vi undrar fortfarande va fan vi gör här. Och varför åker folk hit som redan besitter denna kunskap???
Vi kom fram till Antigua igår kväll och checkade in på ett ”medelklass” hotell. Vi ville inte bo på något hostel här. Vi vill avbryta denna ”tour” så fort som möjligt (tanken är att vi ska besöka tre ytterligare städer i Guatemala). Uffe sitter febrilt och försöker hitta en flygbilett härifrån – men priserna är inte roliga! Situationen stinker och vi vill bara härifrån. Jag förstår era inlägg mamma och Karin – dom stämmer.

Wow, vilket ställe!! Det känns som vi har hamnat mitt i ”Den blå lagunen”-filmen. Agua Azul är ett området mitt i djungeln som består av ett hundratals vattenfall. Det finns smala, breda, långa, korta, höga och låga vattenfall och överallt ser vi folk bada och slänga sig i lianer utför vattenfallen. Svetten rinner fortfarande och det mildras inte direkt av att vi klättrar upp för alla fyrtiotolv trappsteg som leder oss upp till vattenfallens topp. Längst upp har en lagun formats där många av besökarna har hoppat i för ett dopp. Uffe drar på sig badshortsen och gör ett svanhopp (nåja). Vattnet är dock inte speciellt varmt så han kommer snabbt upp igen. Det känns som om vi är på ett, av naturen skapat, vattenäventyrsland. Istället för ruschkanor och vattenkanoner finns lianer, små varma källor och vattenfall att kasta sig utför. Strömmarna är otroligt starka och det kan vara farligt att bada på vissa ställen. Man ska inte lyda den dåligt översatta skylten ”Dangerous NOT to swim”. Efter ett tag slår vi oss ner på en restaurang och äter lite nachos med guacamole. Uffe envisas med att doppa nachosen i en superstark salsa så att både hans mun och näsa håller på att explodera. Han tittar upp med tårar rinnandes nedför kinderna och säger ”Jag ska ta reda på vart min fysiska gräns går”.

Vi går tillbaka till vår minibuss som ska ta oss till slutdestionationen San Cristobal. Färden dit tog tre och en halv timma men kändes som det dubbla. Mörkret började falla och det var lite otrevligt att åka på de små vägarna i bergen. Fartguppen kom var 500:e meter och varje gång var bilen tvungen att sakta ner. Vi hade läst att många rån förekommer på vägarna och att man inte ska färdas under kvällstid. Det var med en lättnads suck vi kom fram till ett livat San Cristobal (lördagskväll). Staden ser väldigt trevlig och mysig ut men för oss är den otroligt kylig. Vi är uppe i bergen och tempen ligger mellan 15-19 grader *burr*. Backpackers Hostel som vi hade tänkt sova på hade inga lediga platser så vi åkte till Casa Margarita istället. Det är mer ett hotell än hostel men rummet är mysigt och har kabel-tv. Golvet är dock svinkallt. Vi stannar här i två nätter innan vi åker över gränsen till Guatemala.

Se alla bilder här!

Efter en timma i bilen på en slingrande väg i bergen kommer vi fram till Misol-Ha som är ett vackert och högt vattenfall. Vattenfallet är ca 40 meter högt och slår med en enorm kraft ner i den lilla sjö som formats nedanför. Ett fåtal människor badar under vattenfallet medans andra promenerar bakom det. Vid det här laget är vi rejält trötta, svettiga och hungriga så vi gör inga större ansträngningar med att promenera runt vattenfallet. Vi sätter oss och fotar omgivningen och lugnt andas ut efter vad som redan känns som en heldagsutflykt. En timma senare möts vi alla upp igen vid minibussen som ska ta oss vidare till Agua Azul.

Se alla bilder här!

Vår minibuss skulle hämta upp oss 08.00 så vi sätter klockan tidigt, käkar frulle och sätter oss och väntar. Klockan blev 8.30 och vår bil har fortfarande inte dykt upp. Iom att vi bor mitt i djungeln finns det varken internet eller någon fungernade telefon för att kunna kontakta Bamba Tour. 09.15 dyker en stressad kille upp och ropar upp våra namn. Vi sätter oss i hans bil och han kör oss till ruinerna. Minibussen hade visst krånglat så han släpper av oss och behåller våra ryggsäckar i bilen. Han ska nämligen byta bil medans vi besöker ruinerna. Vi känner oss lite obekväma med att lämna över allt vårt bagage till honom men bestämmer oss för att lita på att det ska gå bra. Han betalar dessutom inträdet till ruinerna som plåster på såren för att han var försenad.

Vi knallar in på ruinområdet och en otroligt vacker syn möter oss. Vi hamnar mitt i en Maya-by som omringas av en grönskande djungel. Omkring oss ser vi ett 20-tal välbevarade ruiner/pyramider som vi får klättra upp på och vissa får vi t.om gå in i. Maya-byn känns mysig och konstigt nog väldigt romantisk. Det är dock fruktansvärt varmt och svetten rinner när vi gång på gång klättrar upp på templena. Plötsligt har tre timmar gått och vi traskar ner mot utgången. Vägen till utgången går genom djungel och små bäckar. Vi passerar en hängbro och överallt hörs djurliv ifrån träden. Vi sätter oss på den plats där bussen ska hämta oss och häller i oss litervis med vatten. Minibussen dyker upp 45 minuter för sent och vi har hunnit bli lite stressade iom att bagaget finns på bussen. Vi sätter oss i bilen och kör emot Misol-Ha.

Se alla bilder här!

Vi checkade ut från vårt hostel i Merida 23.00 och tog en taxi till busstationen. Nattbussen som ska ta oss till Palenque avgår 23.55 och ska ta ca 8 timmar. På kvällen får vi höra oroliga historier från andra inneboende om just denna bussresa. Det är vanligt förekommande med ficktjuvar på bussen och flera uppmanar oss att ha lås på väskorna samt att hålla fast i handbagaget under hela resan. Det är också vanligt med banditer på vägarna men eftersom vi åker med en förstaklass-buss är vi säkra. Andraklass-bussarna plockar nämligen upp resenärer under resans gång och då behöver man vara alert på vem som sitter brevid en. Resan går förvånandsvärt bra och vi sover igenom hela vägen. När vi kommer fram till Palenque centrum, tar vi en taxi ut till Palenques nationalpark som omger vad som sägs vara Mexicos vackraste Maya-by, Palenque ruins.

Vi hittar en mysig liten stugby som heter MayaBell som påminner lite om bungalowsen i Thailand. Vi är mitt ute i djungeln och vi omges av vackra växter och djur som skriker sig hesa dag som natt. Uffe sätter sig på vår veranda och försöker med djup koncentration ta en bild på den kolibri som frenetiskt flyger omkring blommorna som omringar oss. Stugbyn ligger ca 400 meter från ingången till Maya-ruinerna som vi ska besöka imorgon. Idag ska vi bara slappa efter en lång natt på bussen. Imorgon hämtas vi upp 08.00 av Bamba Tour som ska ta oss till bl.a Misol Ha (vattenfall), Agua Azul (et stort vatten och lagunområde) för att sedan köra oss till slutstationen San Cristobal.

Se alla bilder här!

Merida är en mysig liten stad med små vackra gator som slingrar sig runt staden likt en labyrint. Värmen är näst intill olidlig och temperaturen måste ligga någonstans runt 40-45 grader. Igår var vi ute på en liten citypromenad och såg oss omkring bland kyrkor, parker och en ovanlig konstutställning (se bilder). Uffe var inne på WalMart och spelade lite tv-spel och handlade lite proviant till bussfärden till Palenque. Vi orkade dock inte vandra speciellt länge pga av hettan. Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till vandrarhemmet och svalde flera liter vatten. På kvällen slappade vi mest. Uffe satt ute och pratade med andra inneboende medans jag var inne på rummet och läste deckare. Vi somnade ganska tidigt och sov helt okej trots värmen.

Se alla bilder här!/a>

Vi promenerar tidigt till busshållplatsen i Cancun. Bussen går 9.00 och vi är i god tid. Medans vi sitter och väntar på vår buss kommer en amerikan fram till oss. Han undrar om vi har telefon och adressuppgifter till hans ambassad i Cancun. Han har nämligen tappat bort sitt bagage i en buss på väg till Cancun. I väskan hade han pass, kreditkort och alla pengar. Vi hittade den amerikanska ambassaden i vår guidebok och lämnade honom överlycklig med lite pengar och en flaska vatten. Dagens goda gärning!! Färden till Chichen Itza tog drygt tre timmar i en bekväm buss med bra AC. Dock visade dom filmer på högsta volym (givetvis dubbade på spanska) så vi knappt kunde höra vår egen musik i hörlurarna *suck*.

Chichen Itza är en Maya-by fylld med stentempel, pyramider och ruiner. Den största pyramiden, El Castillo, är en av de sju nya underverken. Vi blev hänförda av de mäktiga synerna och mystiken som ligger över området. Det känns exotiskt att vandra omkring mellan pyramider mitt i djungeln och vi kan verkligen föreställa oss hur Maya-befolkningen levde under sin tid (vi har ju sett Mel Gibsson ”Apocalypto” 😉 . Liksom dåtidens egypter använde Maya-indianerna sina pyramider till begravningsplats. Många av templena användes som offerritual-platser och det var många avhuggna huvuden som rullade nedför de höga stentrapporna. Längst ner på El Castillo-pyramiden gestaltar sig två ormhuvuden som är väldigt välbevarade. Två gånger om året faller solen på pyramiden på ett sådant sätt att skuggan bildar en ringlande orm på trappan. När Maya-folket såg ormen förstod de att en ny årstid hade inletts. Vi gick runt på området i 3-4 timmar och överallt satt folk och sålde helt fantastiska hantverk. Vi köpte lite souvenirer som inte var alltför tunga att bära med i ryggsäckarna. Dagens hetta var förmodligen den varmaste vi upplevt på denna resa. Luften stod helt stilla och solfan vägrade gå i moln. Vi är vid det här laget vana vid hög värme men detta var i en klass för sig. Det kändes som i en bastu och svetten droppade ner på våra skor. Till slut fick vi nog och vi gick och satte oss och åt var sin taco-talrik (hjälp vad maten är god här!!!).

Klockan 17.10 tog vi bussen vidare till Merida där vi ska spendera två nätter. Resan tog ca två timmar och Tinnas huvud höll på att sprängas eftersom ljudet på filmen inte heller nu gick att stänga av. Vi hittar ett hostel i centrala delen av byn, Nomadas hostel, som har ett väldigt enkelt men säkert boende. Många andra resenärer finns redan här, vissa lär sig dansa salsa, andra har letat upp en hängmatta och bara slappar. I morgon ska vi utforska Merida.

Se alla bilder här!

Nu har vi skaffat ett nytt telekort och nr ar +52 1 9981 3184 25
Vi aker pa en tre veckors bussturne fran och med imorgon. Vi kommer dock enkelt kunna nas via epost och mobilnr. Tidsskillnaden mellan Mexico och Sverige ar 7 timmar. Dvs nar kl ar 19.00 hos er ar den 12.00 hos oss! Onska oss lycka till 😀

Vi kommer fram till vad som först verkar vara ett riktigt risigt hostel som kostar 250 pesos per natt inklusive frukost (internet, eget badrum med kylskåp). Vi går med skeptiska steg till byggnaden (som ligger 2 kvarter bakom receptionen). När vi ser rummet blir vi dock positivt överraskade. Rummet är rent, fräsch, säkert och luktar faktiskt helt okej. Säkerhetsskåp ingår dessutom!! Vi slänger oss i sängen och somnar innan huvudet landar på kudden. 5 timmar senare skakar Tinna liv i mig och vi går ut till en mataffär för att handla lite käk. Matvarubutiken är stor och påminner om ett amerikanskt supermarket med ett stort utbud av varor. Vi handlar hem vatten, oliver, salami, bröd, ett sex-pack Corona, lime och chips med chili-smak. När vi kommer hem skivar vi upp limen och lägger den i ölen. Vi sätter oss på trappan utanför och ska just avnjuta chipsen när vi inser att tungan håller på att brinna upp. Chipsen är otroligt starka! Här finns inget utrymme för frosseri. Ett chips i minuten, max! Kvällen spenderas i trappan med en massa skitprat. När vi väl lägger oss sover vi otroligt bra, enligt Tinna har hon inte sovit så bra på två månader (sedan vi bodde hos Lisa i USA).

På morgonen går vi till receptionshuset där vi ska äta frukost. En trappa upp finns matsalen med ett buffebord med flingor (SOCKER i överdos), kaffe och rostmack med marmelad. Vi bestämmer oss för att gå upp på tredje våningen och göra egna pankakor i husets gemensamma kök. När smeten är gjord och stekpannan är på plattan upptäcker Tinna att mjölet är avsett för att göra tjocka amerikanska pannkakor. Jävla färdiga amerikanska lösningar. Här försöker man göra pannkakor från scratch men misslyckas pga att allt ska vara så ”snabbt & enkelt”. Med pannkakssmeten i diskhon sätter vi oss och äter. Våra blickar dras till en plansch som sitter på väggen. Den gör reklam för paketbussresor inom Mexico, Guatemala och Belize. Det verkar vara en riktigt intressant ide och vi hugger på förslaget direkt. Vi lämnar Cancun den 22:a april och åker på en tre-veckors turne i 8 städer. Vi kommer bl.a se forna maya-tempel, djungel-trekka, klättra på vulkaner och besöka små byar fyllda med mexikansk konst- och textilhantverk.

Se alla bilder här!

Vi fick uppleva en lååång natt på Orlando Airport. Vi landade runt 21:00 lokal tid och dom flesta restauranger och butiker var stängda vid det laget. Vi hämtade ut vårt bagage och gick direkt till Starbucks Coffe och beställde en Cafe Latte med fikabröd. Det är något visst med Orlandos flygplats. Den är riktigt mysig med sina färgglada Disney-butiker och inomhusfontäner. Det känns inte som om man är på en flygplats utan snarare i en mysig liten stad med alla tänkbara bekvämligheter. Man behöver inte använda apostlahästarna alltför mycket eftersom rullbanden finns överallt och monorails tar en till gaterna. Vi valde ut vår sovplats på en träbänk med fotöljer. Jag satt uppe hela natten och nyttjade det trådlösa internetet medans Tinna slumrade av och an på träbänken. Vid 05-tiden kunde vi checka in vårt bagage och tog monorailen till vår gate. Väl där hittade vi ett riktigt schysst frukost-ställe (som inte hade alltför många kunder då McDonalds låg precis brevid) där jag åt en kalkonbaguette och Tinna tog en rostbiff-macka med cream cheese. Vi handlade lite småsaker i butikerna (tidningar, hörlurar, batteriladdare, kylskåpsmagneter etc). Vi satte oss och såg på CNN tills vi fick gå på planet. Vi flög med Jetblue Airways som har tv-skärmar vi varje säte med ett 40-tal kanaler att välja på. Vi såg filmen Juno som var grymt bra och skrattade så vi fick ont i magen av NBC´s ”Most outrageous moments”. Tinna var fastklistrad vid Food Channel och jag såg Tomb Raider.

Vi landade i Cancun på morgonen och hade idiotiskt nog inte planerat någonting. Inga pengar växlade, inget boende och ingen koll på hur vi tar oss till det ställe vi (till slut) hamnade på. Vi blev lätt stressade när det inte fanns något internet på flygplatsen och fick ta en timeout på en bänk. Vi försökte hitta boende genom informations-kassorna men dom bara tittade konstigt på oss, alla har boende ordnat i förväg. Jag gick för att ta ut pengar men eftersom jag inte hade en aning om växelkursen visste jag inte hur mycket jag skulle ta ut. Det låg ett kvitto ovanpå bankomaten där det stod 5000 pesos. Jag tänkte att om andra tar ut så mycket BORDE det inte vara en förmogenhet iallafall och jag tog ut lika mycket. Vi tog upp Lonely Planet-boken över Mexico och försökte ringa ett av hotellen som stod listade där. Vi kom inte fram och provade andra hotell som gav samma resultat. Jag gick till en telefonautomat men dom tog inte de pengar jag hade. Vi gav upp och gick ut till taxibilarna och chansade på ett av de vandrarhem som är listade i boken. Vi bestämmer oss för att skippa Zona Hotellera-området vid stranden (som är skrämmande dyra) och istället väljer det mer genuina Downtown-området som ligger 5 km från stränderna.

Vi har spenderat de närmsta 2 nätterna i ett litet privat boende i Santo Domingo. Otroligt billigt ställe där vi kunnat sova helt okej. Vi delade badrummet med alla andra som bodde i huset och rummet var nog inte större än 6 kvadratmeter men det räckte. Imorses tog vi en taxi till Las Americas Airport i Santo Domingo. På vägen dit såg vi det gigantiska monumentet där Christoffer Columbus (Dominikanska Republiken var det första landet han upptäckte) är begraven.
Santo Domingo är en fin men inte speciellt trevlig stad pga den höga kriminaliteten. Det känns som att vi behover ögon i nacken när vi är ute och promenerar. Slummen finns överallt och bilarna ser ut som folkrace-bilar (mer krockade än hela).
Vårt närmsta dygn kommer att spenderas på ett flyg till Orlando, 12 timmars väntetid innan nästa flyg tar oss till Cancun, Mexico. Vi landar på morgen lokal tid den 19 april. Vi hoppas kunna få igang vara mobiler i Orlando så att vi kan slå en pling hem (imorgon bitti svensk tid). (+1) 954 305 0637 tror vi är numret, hehe

Det var lagom att spendera 2 veckor i D.R. Vi har mest latat oss i solen och ätit god mat (mest fransk). Vi ser fram emot lite mer äventyrliga aktiviteter i Mexico. Tacos, tequila och maya-pyramider ska inte heller bli tråkigt att uppleva 😛

Se alla bilder här!

Idag tog vi en dagsutflykt till stranden som klassas som en av karibiens 10 vackraste stränder. Vi tog en båt från Las Galeras till Playa Rincon. Färden som tog cirka 15 minuter bjöd på vacker utsikt över Las Galeras kustlinje och vattnet skiftade i en mängd olika turkosblåa nyanser. Väl framme hoppade vi av båten och promenerade den sista sträckan i vattnet. Stranden var öde sånär som på ett par killar som jobbade i en bar/restaurang som låg vid den östra änden av stranden. Vi lade oss ganska direkt på två av strandens många solstolar. Solen gassar på rejält och vi kan knappt tro vad som visas framför våra ögon. Stranden är onekligen den vackraste vi sett! Den är formad som en halvmåne med rader av palmer åt ena hållet och klippväggar åt andra sidan. Rakt fram från där vi ligger syns skogsklädda bergsmassiv. Sanden är kritvit och vattnet färgas olika beroende på himlens humör. Allt eftersom morgon går över till lunchtid anländer fler besökare. Dom flesta kommer med båt, andra med fyrhjulingar. Fortfarande är vi inte speciellt många på stranden, kanske ett 30-tal totalt. När magen börjar kurra går vi till en av dom tre möjliga strandrestaurangerna. Innan maten kommer in beställer vi in lite dryck. Jag tar en Presidente och Tinna får in en Pina Colada som serveras i en jätte-ananas. Supergod! Till lunch äter jag grillad kyckling med bananskal och sallad. Tinna får en nyfångad fisk, BBQ-grillad som smakar galet gott. Efter våra magar blivit tillfredsställda lägger vi oss åter och solar. Den 30-haltiga solskyddskrämen som vi köpte i Cuba fungerar överhuvudtaget inte och vi bränner oss för första gången sedan resans bärjan. Tinnas Kerstin Florian-produkter är slut och vi märker direkt skillnad på solbrännan. När vi lagom har fått nog av allt solande och badande, sätter vi oss på båten som tar oss tillbaka till Las Galeras. Vilken perfekt dag!
När vi kom hem lagade vi pasta med pesto, pepparsalami och parmesanost. Mums!

Se alla bilder här!

Denna dag var avsatt till att besöka Playa Madame. Vi lagade frulle hemma och tog god tid på oss att njuta av nybakade bröd med jordgubbsmarmelad och cafe latte. Klockan var närmare 08:30 när vi gick strandvägen till La Rancheta (där vi tidigare bodde) och solen stekte på oss. Väl framme på ranchen var hästarna redan uppsadlade och klara för avgång. Med på utflykten var också en amerikansk tjej och hennes mamma som var på besök i D.R. Pappan vågade sig inte upp på hästen och stannade hemma. Förra gången vi red (i Kuba) var jag lite ”avvaktande” hehe, men denna gång kände jag mig mer bekväm i sadeln. Tinna däremot fick en bångstyrig häst så hon höll krampaktigt i tyglarna. Hämd !! 😀 Längst fram red Karin som äger ranchen och längst bak gick en kille som var hennes medhjälpare. Efter cirka fem minuters ritt kom vi fram till en brant asfaltsbacke som jag aldrig trodde vi skulle komma uppför; hästarnas hovar halkade på underlaget och dikena stupade tvärt ner påvår högra sida. Min häst envisades med att nafsa hästen framför i baken som inte verkade uppskatta det nämnvärt. Väl uppe på krönet fick vi en fin utsikt över landskapet som sträckte sig fram till stranden vi gått på tidigare. Vi red på en lite grusväg där kor mötte och passerade oss med jämna mellanrum. Ibland hamnade en liten kalv mellan två hästar och blev lite stressad. Mamman (som var en mycket klok en, trots att hon var en ko), kom och hämtade kalven och visade vart han skulle gå. Med på ritten fanns också två av Karins hundar som sprang fram och tillbaka och man kunde se deras ständiga budskap i ögon och kroppsspråk; ”Här är det, hit ska vi, jag kan vägen”.

Efter cirka femton minuter på grusvägen gick vi av och lämnade ko-klungan för att rida in på en liten stig. Vi såg massor av olika växter och blommor och stigen var full av stora stenar och krokar men hästarna verkade veta vart dom skulle sätta ner hovarna. Ibland stannade vi till för att höra Karin berätta om olika frukt- och grönsaksträd men oftast stannade vi till dåhästarna ville ta sig ett par blad att äta. Jag red längst bak och Tinna längst fram (bakom Karin) så det fanns inte mycket chans till kommunikation. Lite senare stannade Karin på stigen och sa åt oss att hoppa av hästarna. Hästarna bands fast i träden och vi gick fram till en avsats vi klättrade ned för. Efter lite klättring kom vi ut på en gräsmatta som övergick i sand och en fin liten strand visade sig. Alla bytte om till badkläder och vi slängde oss i ett skönt , klart och vackert vatten. Hundarna sprang fram och tillbaka på stranden och lekte tafatt. Efter lite plask och dyk i vattnet gav vi oss upp och satte på oss torra kläder. Vi skulle klättra upp för en annan brant som gick genom snår och buskar. Karin visade oss en buske vars frukt kan lindra cancer-svulster. Hon berättade att hon gett bären till sin hund som efterråt hade blivit av med sin cancer. Vi fick även se mango-, citron- och avocadoträd. Vi klättrade upp på en utsiktsplats över stranden (se bilder) där vi fick se hur vackert allt var. När vi kom ner till stranden igen hade Karins medhjälpare hackat upp olika typer av kokosnötter som vi fick dricka och smaka på. Han hade även grillat några mandlar som växer i närheten. Innan vi begav oss hemåt fick vi även besöka en läskig grotta. Den var kolsvart så vi var tvugna att ha ficklampor med oss. Tinna såg verkligen ut som en proffessionell orienterare (se bilder). Fladdermössen hängde i taket och spindlar klättrade på väggarna, *burr* När vi kom hem svalkade vi våra ömma fötter i trädgårdens utomhusjacuzzi. Vi satt förnöjt i flera timmar, lyssnade på raggae och sänkte ett par kalla Presidente (lokal-öl).

Se alla bilder här!

Vi stannar på ”ranchen” i tre nätter. Bungalown är väldigt enkel och omgivningen är otroligt vacker men boendet är lite för spartansk för den hyra vi betalar. Rachen ligger dessutom 2 km utanför centrum med närhet till strand och alla restauranger. Så vi bestämde oss för att leta efter något annat boende som ligger mer tillgängligt. Vi hittar snart ett riktigt smultronställe som en franskman äger. Han har sex lägenheter med under- och övervåning, varmvatten och ett komplett kök. På övervåningen ligger sovrummet med utsikt över havet. Det är inte helt fel att vakna upp med en sådan bild på näthinnan (se bilder). Vi valde lägenheten som ligger mest i skymundan med en massa växter omkring oss. Altanen är stor och supermysig. Här äter vi egenlagad frukost och spelar canasta fram tills solen går ner. Trädgården är fylld med exotiska växter och färggranna blommor. Vi hittar ett egendomligt träd med stora tunga frukter på (se bilder). Vi får sedan veta att det är papaya som hänger i trädkronan.

Då vi anlände till Las Galeras strax efter högsäsongen är det tomt på turister här. Många turister väljer att resa hit jan-mars då valarna kommer hit för att para sig. Det annordnas många valutflyker för att beskåda gigantiska valar som hoppar över ytan. Oturligt nog kom vi 2 veckor för sent och valarna är nu på väg till Alaska. Just nu är vi dom enda som bor hos fransmannen. Vi har tillgång till tvättmaskin, tv med internationella program och t.o.m en utomhusjacuzzi!! Vi lyckades pressa ner priset rejält och bor för nästan samma peng som på ranchen. Helt osannolikt med tanke på att vi har stranden precis nedan för oss. Igår handlade jag hem lite delikatesser från den franska lanthandeln. Jag köpte tre olika ostar; brie, gorgozola och någon annan sort, lite fransk pepparsalami, oliver, en nätmelon, två nybakade limpbröd som påminner om ciabata och en flaska rödtjut. Vi dukade fram på verandan och plötsligt dök vår nyfunna huskatt upp. Första gången hon hälsade på oss var hon utsvulten och vi gav henne en skål naturell yoghurt som hon älskade. Denna kväll fattade hon tycke för en ny rätt: brieost. Kissen fullständigt slukade flera gram brieost (se filmer). Dagen efter när vi åt frulle, matade vi henne med en annan ostsort som hon glädjeligen frossade i sig. Till dessert: en skål iskall yoghurt haha. Idag tänkte vi inhandla lite ordentlig kattmat till henne. Vi får väl se om hon behagar äta det hihi. Vi somnade till filmen Dearhunter som vi fått låna av fransmannen. En riktigt mörk klassiker med grym filmmusik. Imorgon ska vi ut och rida i skogen!!

Se alla bilder här!

Vi tog en lokalbuss från huvudstaden och kom fram till kuststaden Samana som ligger nordost om Santo Domingo. När vi kommer fram tar vi en taxi till Las Galeras som är en otroligt mysig liten by med karibiska palmer och gudavackra stränder. Vi har haft mailkontakt med ett belgiskt par som äger en hästranch strax utanför centrum. Vi får en primitiv bungalow med eget kök och regnvatten till dusch. Det känns som om vi är mitt i djungeln och på vår veranda flyger kolibris omkring oss som lockas av trädgårdens alla vackra blommor. Här är det tyst, stilla och otroligt mysigt. Vi tar oss en kall dusch och sätter oss på verandan och pustar ut. Denna dag har varit jobbig. Transportdagar är alltid slitsamma men att dessutom bli rånad innan dagen knappt börjat är bara för mycket. Vi lägger oss tidigt och lyssnar på sista delen av Stieg Larssons trilogi, Luftslottet som sprängdes. Vid det här laget orkar vi inte bära omkring på tunga böcker och tackar vår lyckostjärna för ljudböcker. Allt som behövs är en liten högtalare och en iPod för att lyssna på deckaren.

Dagen efter vaknar vi upp av vad som känns som 40 olika djurläten. Vi hör tuppar, får, fåglar, hundar, grisar, hästar och … myggor!! Uffe var uppe halva natten och försökte utrota varenda liten myggjävel. Ronald som är ranchens ägare ritar på morgonen upp en karta över området och vi bestämmer oss för att avsätta dagen för en promenad. Omgivningen är häpnadsväckande. Las Galeras är fyllt med urvackra stränder och iom att det inte finns någon flygplats här är det få turister i området. Det är många europeer som slagit sig ned här och har öppnat egna verksamheter. överallt ser vi italienska och franska restauranger och vi har till och med hittat en delikatess-butik som säljer franska ostar, yoghurt, pesto och oliver. Här kan vi lätt vara i två veckor. Vi sätter oss på en liten fransk frukostrestaurang och beställer frulle. Vi äter vad som är det godast vi ätit på länge; crossaint, färskpressad apelsinjuice och en kopp varm choklad – gjord på äkta choklad, inget pulver. Vi promenerar därefter runt i byn och överallt smyckas gatorna med inhemsk konst, tavlor och småmysiga souvernirbodar. Lunch intages på en fransk crepes-restaurang och jag beställer världens godaste krabb-crepes. Oj oj oj så gott! Efter lunchen går vi och kollar på tavlor och bestämmer oss för att inhandla lite konst till vårt kommande hem i Svedala.

Se alla bilder här!

På vägen till busstationen mitt i rusningstrafik blev jag överfallen av en man. Han kom åkandes på en moped och slet av mitt guldhalsband från halsen. Allt gick väldigt fort och både jag och Uffe blev rejält skärrade av händelsen. Ironiskt nog är mitt halsband den enda ägodel som jag verkligen älskar och jag hade inte brytt mig särskilt mycket om han tagit något annat. Fast jag är ledsen är jag otroligt lättad över att ingen av oss blev fysiskt skadade av överfallet. Han kunde ju lika gärna ha dragit en kniv mot halsen… Smycket är ett familjehalsband som var en väldigt speciell gåva för mig. Jag är så innerligt ledsen att jag förlorade det…

Flyget från havanna till Santo Domingo mellanlandade i San Jose, Costa Rica. Vi var i luften i cirka två timmar innan vi steg ut i väntsalen på San Jose Airport. Efter att ha varit i Kuba i en m`nad med sämsta möjliga tillgång till god mat, snacks, dryck, frukt eller grönsaker hñll vi på att svimma av lycka när vi såg Burger Kings välkända logga. Vi beställde varsin burgare och våra händer darrade av extas. En liknande känsla infann sig precis när vi kommit ut ur klostret i Thailand ”Tänk att kunna äta vad man vill”!!! Under en månads tid har vi endast fyllt våra magar med torra mackor, äckliga pizzor och tröttsamma bönsoppor. Att sätta tänderna i en saftig hamburgare var som att komma i mål efter ett maraton haha. Uffes köttbegär var så stort att han två timmar senare var tvungen att gå tillbaka till BK och beställa ytterligare en baconburgare.

Vi kommer fram till D.R 23.40 och hämtar vårt bagage samt växlar dollar till pesos innan vi tar en taxi till paret vi ska sova över hos första natten. Lisa är amerikan och har bott i Santo Domingo och har bott där sedan januari i år. Hon var här på semester, hittade kärleken och flyttade hit några månader senare. Sedan februari jobbar hon som engelskalärare på en skola. Dom bor i en etta som är minst sagt primitiv. Lägenheten har knappt några möbler och vi ska sova i samma rum, på en madrass strax nedanför deras säng. Eftersom båda ska gå upp tidigt nästa morgon går vi ganska direkt till sängs. Vi sover oroligt och det är ljud från gatorna utanför. Vi går upp samtidigt som Lisa 07.00 för att hinna med en tidig buss till Samana.

Se alla bilder här!

Nu har vi äntligen kommit till ett bra internetställe, inuti Capitolio som är ett gigantiskt museum. Här har vi lyckats ladda upp ett knippe bilder (ca 180 nya) från våra utflykter i Kuba.
Ett tips är att läsa inläggen igen innan ni tittar på bilderna för att få en bättre helhet. Börja med inlägget ”Vinales” (idag på sidan 3) och jobba er fram till detta inlägg. Simma lugnt 😀

Bussresan från Varadero gick fort och tog cirka fyra timmar. Vi reste med en italiensk grupp som hade en karismatisk (fast oförstådd) guide. Efter halva resan gjorde vi ett stopp vid en fantastiskt utsiktsplats. Alla i bussen förutom vi gick direkt till en utomhusrestaurang och beställde Pina Colada som verkade vara en annan specialitet för rastplatsen. Vi gick istället ner till havet med kameran under armen. Vi fick se en fantastisk utsikt över klippor och hav. Det är något speciellt med Kubas klarblåa himmel. Den tar andan ur oss. Hela resan var en fröjd för ögat. Landskapet är så vackert med varierad karaktär. Vi åker mellan dalar och toppar, palmklädda slätter och havsdränkta klippor. Det är inte ett dugg jobbigt att sitta på en buss med en sådan här utsikt.

När vi kommer fram till huvudstaden, släpper chauffören av hela gänget och kör sedan oss till vårt Casa Particulares. Han vill ha 30 kronor för besväret. Vi tackar för oss knallar mot vårt casa. Ett äldre kubanskt par möter oss vid grinden och hälsar oss välkomna. Dom kan ingen engelska så vi använder vårt kroppsspråk som vid detta laget fungerar väl nog. Läget är perfekt. Huset ligger centralt i Havanna (Vedado) vid en lummig och grönskande bakgård. Rummet är fräsch med högt i tak och det känns som om tiden har backat tillbaka till 1500-talets Frankrike. Vi tar en långpromenad till Old Havanna och sätter oss på en italiensk restaurang. Vi äter dagens andra lunch (då den första var oätlig). Maten var den godaste på länge … och det behövde vi.
Det är lärdag och staden är livad med hög musik och glada människor. Vi går igenom en konstutställning och ser underbara målningar. Det är riktigt varmt ute och vi promenerar runt i old Havanna och njuter av obeskrivligt vackra byggnader och hus. På Malecon ser vi ungdomar som badar bland klipporna, folk som metar fisk och förälskade par som sitter på muren och väntar på solnedgången. Det är så väldigt vackert och romantiskt att gå på denna kilometerlånga gata. Vi går hand i hand och pratar om vårt nästa resmål, Dominikanska Republiken. Vi flyger dit den 2a april och landar sent 23:59. Vi har ordnat boende via Couchsurfing och ska övernatta hos ett jämngammalt par i huvudstaden Santo Domingo. Två veckor senare, 18 april för vi kosan vidare mot Mexico (oja, vi ska till centralamerica sedan) 😉 Ciao tills dess!

Se alla bilder här!

Dagen efter vår lilla dispyt tog vi våra badkläder och gick ner till stranden. Nu är påsken över och det märks även här. Stranden är nästan tom på folk och vi hittar en privat liten glänta att ligga på. Frukostrestaurangen som vi har för vana att gå till ligger precis på stranden. Maten är inte direkt god men bättre än de flesta frukostställena. Dom eviga frukostmackorna (som är torra utan smör) med ost är slut så vi beställer en tallrik pommes och kaffe istället. Uffe vräker på med tabasco som för närvarande blivit hans bästa vän. Under frukosten får vi njuta av restaurangens liveband som spelar glad sambamusik. Vi köper deras cd efteråt. Vi lägger oss på playan och gassar och badar i flera timmar. När vi kommer hem till vårt casa tar vi oss en behövlig dusch som tar bort en liter sand från oss. Vi sätter oss på terassen och tar varsin iskall öl. Uffe leker med husets två små hundar. Båda två är galna i Uffe och den ena kissar alltid på sig av glädjestress. Jag sitter och tittar på rummets stora tavla (som är en upphängd matta) av en ängel. Jag tycker hon ser ut som min mamma som ung men Uffe tycker att hon är en avbild av Eva.
På kvällen ska Uffe överraska mig och ta mig till en mysig liten italiensk restaurang. Han beställer in en Mojito till mig och tar själv ett glas Martini Rosso. Till varmrätt äter jag lasagne och Uffe slår på stora trumman och beställer restaurangens specialtalrik som består av 1/2 pizza, 1/2 lasagne, 1/2 spagetti och 1/2 canelloni. Vi dricker ett gott spanskt rödvin och mår som få. Efter maten promenerar vi till en av Varaderos många marknader. Jag älskar gatukonst och köper tre små tavlor.

Kvällen efter går vi tillbaka till den italienska restaurangen och jag äter en hyfsat god scampi-pasta och Uffe en Spagetti Bolognese. Snart ska vi resa till Havanna och vi är verkligen glada att vi åkte till Varadero. Strandens kritvita sand och turkosgröna vatten kommer ligga kvar på våra näthinnor långt efter vi lämnat Kuba.

Se alla bilder här!

Häromdagen bröt tredje världskriget ut hos Svensson/Lund. Vi hade redan tidigare bestämt att forska efter en biljett till Mexico (efter Dominikanska Republiken) i Varadero . Internet har dock varit nere i flera dagar och vi har därför inte hittat någon prisinformation. När vi till slut kommer fram till ett apdyrt internetställe börjar vi smågnabba med varandra. Jag är trött efter att ha gått en mil för att komma fram till en grinkärring som krävde passnummer, visuminformation samt hotelladress för att låna ut sin internetdator. Jag skriker på svenska ”Jag är så trött på denna byråkrati”. Uffe kontrar ”Jag är så jävla trött på dig!”. Jag surar och går raka vägen hem. Uffe sitter kvar och letar biljetter.

Två timmar senare kommer Uffe hem med en surmulen min. Alla biljetter till Mexico var tre gånger dyrare än vad vi räknat med. Uffe säger att vi kan åka till Centralamerika istället och jag tappar fattningen direkt. ”Jag har sagt att jag inte vill åka dit”. Uffe som har tjatat om centralamerika i två månader kontrar ”Du har inte ens bemödat dig att öppna guide-boken om Centralamerika”. Grälet pågår hela dagen/kvällen och efter många välvalda ord kom vi fram till vad det egentligen handlar om. Uffe tycker att han backar upp mina önskemål om resmål medans jag inte gör det lika mycket tillbaka. Jag blir sur och säger att jag inte är någon tankeläsare. Vi sitter i timmar och försöker om och om igen att bli sams men vi lyckas inte bli det. Jag tycker synd om mig själv och tycker Uffe är en renodlad skitstövel, vilket jag uttryckligen förklarar för honom. Han är envis och vägrar ”ge med sig”. Sedan sätter han sig och förklarar varför han vill att vi båda ska backa upp varandra. Inte bara han. Poletten landar och jag inser att han har rätt. Det handlar inte om vart vi reser utan att vi lyssnar på varandras önskemål. Dagen därpå börjar jag bläddra i Centralamerika-boken … 😀

Efter en sex timmars bussfärd hamnar vi till slut i norra delen av Kuba, Varadero. Varadero ska vara som Mexicos Cancun eller Thailands Phuket så vi är beredda på en helomvänd miljö. Kuba vill behålla turisttillströmningen med hotellboenden varför det är olagligt med Casa Particulares här. I vår Lonely Planetbok står det dock att vi kommer bli välkomnade på busshållplatsen av folk som erbjuder privat boende. På busshållplatsen är dock folk tysta och vet inget om Casa Particulares. Vi tar en taxi och ber chauffören hitta ett privat boende åt oss. Vi åker runt en kvart medan han frågar folk på gatan och till slut hittar vi ett boende på en bakgata, två kvarter från huvudstranden och ett kvarter från en supermarket. Perfekt!! Nästan bättre läge än somliga hotell här … Vi betalar 25 CUC per natt och rummet har AC, kylskåp och fräsch dusch/badrum. Vi ”checkar in” och går ner till restaurangerna och tar en pizza var. VI gick sedan ner på stranden för att kolla in vattnet. Herregud!!!! Kilometerlång strand, kritvit pudersand och turkost vatten, vackraste strand vi någonssin sett. Det är inte alls som Phuket och stranden har inte speciellt mycket turister på sig. En del folk tältar på stranden, en del ligger på sängar som tillhör de löjligt dyra all-inclusivehotellen. Det är enkelt att urskilja turisterna från kubanerna.

På kvällen slappar vi hemma, tittade på Dexter och somnade … tills vi väcktes av paret i rummet brevid. I flera timmar låg vi sämnlösa och tvingades lyssna på tjejens skrik, helt utan hämningar. Efter att vi har varit i Kuba i två veckor har vi förstått att deras sexualitet spelar en central i deras liv. I och med att deras frihet är begränsad på så många olika sätt, de får t.ex inte resa utomlands, ogifta par får inte ta in på hotell, dom har begränsat inköp av kläder och mat etc gör att dom gör revolt på det sätt som är lättast, nämligen sexualiteten. Kvinnor i alla åldrar och viktklasser klär sig utmanande och är väldigt kroppsmedvetna. Männen uppmuntrar gärna och vickar på höfterna ibland mer än kvinnorna när dom dansar. Alla dansar i alla åldrar och ibland ser vi 4-5åriga flickor stå och vicka utmanande på höfterna. Landet har världens högsta skiljsmässo-procent och vår guidebok förklarar att detta delvis beror på att de är så trångbodda med morföräldrar, föräldrar och barn i samma hus/rum. Paret brevid vårt rum hade troligtvis en affär eller bor tillsammans med sina föräldrar för dom höll fanimig på NONSTOP i 5 timmar!!!

Dagen därpå åt vi frukost på en kafeteria, juice kaffe och ostmacka innan vi la oss på stranden. Där låg vi i säkert 4-5 timmar och njöt av den extremt starka solen. Jag tog en massage på stranden och det mesta känns nu helt ok 😀 .
Kubaner dricker oavsett klockslag gärna och mycket. Det är vanligt att se folk, unga som gamla, sitta med en flaska rom eller en bärs i handen på stranden. Dom sitter i grupper och har med sig en massa kylväskor med käk och dryck i. Alla är på gott humör och vi har ännu inte sett någon bli ”otrevligt” full.

På kvällen gick vi till en fondue-restaurang och åt ost-fondue. Tinna doppade räkor och jag bröd och grönsaker. Den är inte i samma liga som Eva och Johans ost-fondue men den var ett välbehövligt avbrott från svarta bönor och ris!

Se alla bilder här!

Våra dagar i Trinidad har varit väldigt varma så idag bestämde vi oss för att åka till stranden. Playa Ancon ligger cirka 10 minuters bilväg söder om Trinidad. Vi hade inga direkta förväntningar då Lonely Planet knappt skrivit något om den. VI betalade taxichauffören hans 20kr och promenerade mot vattnet. Sanden är vit, vacker och förvånandsvärt ödslig. Playa Ancon är ett par kilometer lång och har inte direkt många solstolar på sig. Det finns ett fåtal all-inclusive-hotell på stranden och det känns obekant att se en sådan fin strand med smaragdgrönt vatten utan tusentals solstolar och parasoller. VI hittar två plastliggstolar och lägger oss och gassar. Det är riktigt varmt men vindbrisen underlättar läget för oss. Ett par timmar senare dyker fler solälskare upp men stranden är lång ifrån full. Efter ett dopp i ett 27-gradigt vatten, sätter vi oss på en liten utomhusbar och beställer lunch.

Efter ett fatalt misstag i Havanna då vi beställde varsin vidrig kycklingrätt (som såg ut som en skål med ben i, se bilder) har vare sig Uffe eller jag varit sugen på kyckling. Uffe beställer alltid vegetariskt och jag fiskrätter på Casa Particulares. Men denna dagen känner vi oss modiga och delar på en kycklingrätt med ris som servitören lovar är vitt kött utan några ben. Första tuggan jag tar blir i ett broskben och jag får kväljningar, Shit! Nu kommer jag aldrig kunna äta kyckling mer, blä. Vi betalar för oss och köper istället varsin ost och tomat-pirog på stranden. I min andra tugga får jag dra ut ett svart hårstrå ur pirogen, blä blä. Vid detta laget har jag ändå ingen matlust och dricker hellre vatten. Maten är alltså inte anledningen till att du vill resa till Kuba, hehe.

När vi kommer hem tar vi oss en välförtjänt dusch och Uffe upptäcker att hans axlar är rejält brända. Jag baddar på lite av Kerstin Florian after-sun gel och vi klär på oss för att gå ut. VI sätter oss på en pitoresk uteservering med utsikt över Trinidads alla hustak och njuter av live-musik med salsarytm. Min mojito smakar äntligen normalt (efter att jag beställt en svag sådan) och Uffe sippar kubansk öl. Livet känns rätt bra 🙂

Se alla bilder här!

Stort grattis pa fodelsedagen pappa 😀 !!!! Vi sjunger en trudilutt for dig ifran Kuba och hoppas det hors anda fram till dig. Vi kan tyvarr inte ringa men skickar en liten halsning via cyberspace istallet. Ha en riktigt mysig dag med tarta och champis…det e du vard! Pussa en massa pa mamma oxa 😀 Massa kramar fran oss!!!

Idag hämtades vi upp med stadens vanligaste transportmedel utanför vårt casa. Raol (vår värd) hade fixat så att vi skulle få upptäcka Trinidads omgivning på häst med vagn. Vi red genom urmysiga gränder och fick se invånarna förbereda sig för dagen som just börjat. Inte ett moln på himlen gjorde denna dag till en av de hetaste på länge. Efter 10 minuter är vi ute ur citykärnan får vi se ett landskap som tar häpnaden ur oss. Kusken parkerar hästen strax nedanför en utsiktskulle och vi knallar upp den sista sträckan. När vi väl är uppe på berget kan vi knappt tro våra ögon. En fantastisk utsikt över Trinidads dalar, sjöar, berg och plantage möter oss. Vi fotar en hel del och fortstter sedan in mot byn och besöker en keramikverkstad. Inne i butiken sitter män och skulpterar kubansk keramik. Alltifrån vaser, figurer, talrikar mm. Vi hittar ett coolt askfat format till en trasig sko som vi köper för en billig peng.

Två timmar senare släpper kusken av oss och vi fortsätter till fots till Museo de Romantico. Huset eller snarare herrgården påminner om Vizcayahuset i Miami som har en liknande innegård central i huset. Det gammelrosa huset är från mitten av 1800-talet och ägdes av en förmögen spanjor som ägde tobaks- och kaffeplantage i Trinidad. Huset har haft olika ägare fram tills det blev ett museum i mitten av 1990-talet. Vi fick se inredning och möbler mestadels från Spanien, Frankrike och England. Otroligt vackra mahognybyråer, skåp och porslinsprydnader fanns i alla rum. Utsikten från huset var slående vacker och sträckte sig över Trinidads låga hustak ända bort till havet och tobaksplantagen.

Efter att ha strosat omkring med guide på museumet någon timma var vi törstiga och gick för att sätta oss på ett fik. Fiket visade sig även vara en dansskola så vi fick lite underhållning till våra (starka) Mojitos. När dessa var urdruckna gick vi till internetställe , Mojito Club, och tog två öl var och diskuterade kommande resplaner.

Se alla bilder här!

Bussfärden från Vinales till Trinidad (via Havanna) tog cirka 10.5 timmar och vi sov av den mesta tiden. När bussen stannar vid Trinidad hinner vi knappt stiga av förrän en kille frågar oss om boende. Vi sätter oss på hans ”taxicykel” och hamnar hos en kubansk familj som bor i centrum av Trinidad. Huset är stort och luxiöst i kubanska mått och det syns att vi kommit till en förmögen familj. Mannen i huset, Raol är jättegullig och kan lite engelska. Hans fru och barn är ganska tystlåtna men ler åt oss. Det är Raols mamma som står för all matlagning och hon berättar för mig att alla råvaror i huset är färska och direktköpta från antingen fiskaren, slaktaren eller fruktodlaren. Dom maler sitt egna kaffe och dricker juice från egen apelsinodling. Vi släcker lampan vid tio-snåret och somnar på stubinen.

Nästa morgon vaknar vi vid nio-tiden och jag kan inte förstå att jag sovit så bra. Jag sov nämligen ca 8 timmar i bussen och sov som en klubbad säl hela natten. Vårt rum är stort med högt i tak. Vi har varsin riktigt skön säng med fräscha sängkläder. I Vinales sov vi i en risig säng, utan täcke med kläderna på och det känns skönt att trivas i sömnen igen – det är så viktigt! Vi äter frukost och bestämmer oss för att utforska byn idag. Trinidad, som är kubas äldsta stad, är för mig en väldigt romantisk stad med små gränder och kullerstensgator.Staden är ”kulturmärkt” och det märks; nya affärer huseras i små hål i väggarna och utifrån kan man aldrig avgöra vad som finns inne i butikerna. Många av Trinidads hus och byggnader är låga med glada och blandade färger. Vi går omkring i timmar och jag ler åt vad vi ser. Det är mer känslan som gör mig glad här. Det är mysigt att se grönsakshandlaren stå på gatan och sälja sina tomater. Vid nästa korsning står en kvinna och säljer bakverk på en trävagn. Plötsligt swischar en häst med vagn förbi och det känns som om Trinidad har backat 100 år tillbaka i tiden. Solen skiner och det är riktigt varmt ute. Vi sätter oss på ett cafe och dricker lemonad.

Vi går förbi ett litet torg som har en minimarknad. Vi handlar lite souvenirer för en billig peng. Vi köper bl.a små maraccas, ett stort ölglas i trä, en basker och träansikten på en kubansk man och kvinna. Uffe försöker febrilt hitta en landsflagga till hans samling men får nöja sig med en öl-hållare (nu har vi typ 20st från olika länder) suck 😀

Se alla bilder här!

Idag träffade vi en kubansk man när vi satt på en av Vinales uteserveringar. Han kunde ingen engelska men var väldigt nyfiken på oss så vi började med vårt invanda teckenspråk samt engelsk-spanska ordbok. Efter en stund kom hela tjocka släkten med hans fru och två barn, syster med man och barn. Barnen kunde lite engelska så de satt och översatte åt oss. Vi blev bjudna på kubanska cigaretter och inhemsk rom. Vi bjöd dem på bärs och Grov portion 🙂 . Ni skulle sett deras miner när de doftade på dosan. Vi blev sittandes i flera timmar och skrattade åt varandras språk-förbistringar. Dom frågade oss om våra jobb, hobbies och om våra familjer i Sverige. Det visade sig att den kubanska familjen är vanligtvis mycket större än den svenska och de skaffar barn i tidigare ålder.

Då kubaner inte får lov att resa utomlands var de nyfikna på vår resa runtom i världen. Vårt intryck av det kubanska folket är att de är väldigt öppna, positiva och sociala människor. Dom är nyfikna och öppnar gärna en konversation med dig oavsett om du kan spanska eller ej. När vi kommer hem har mormor gjort middag åt oss och har med sig en liten present; nymalt kaffe från Vinales!!! Vi kommer att sakna henne….

Se alla bilder här!

Vi äter frukost som mormor återigen tillagar. Idag fick vi prova en ny rätt som var en typ av kall pasta-röra med pickles, lök och rökt skinka. Jag drog på röran på mackan och njöt av den godaste kopp kaffe jag smakat. Vi möter därefter vår guide som tar oss på en 5-minuters promenad till platsen där hästarna står. Vi möts av en osannolik vy över Vinales dalar. Jag står helt stilla, totalt paralyserad av den magnifikt bländande naturen. Vi hoppar upp på hästarna och min häst vill gå först fram mest hela tiden. Naturen är sagolikt vacker och det känns otroligt läckert att se den från en hästrygg. Vår trio travar på mot en lokal tobaks- och kaffeodlare. Killen som äger farmen är i vår ålder och ser ut som en stereotypisk bonde från 60-talet med stövlar och stråhatt. Han hälsar oss välkomna och gör oss en drink från en avhuggen kokosnöt med rom, sirap och färsk grape-frukt i. Ingen av ingredienserna är någon storfavorti hos mig men drinken smakade jättegott. Vidare rullar han oss en cigarr och det känns inte helt fel att sippa kokosdrink just här och nu med en färsk cigarr i handen. Han visar oss runt på plantagen men vare sig bonden eller guiden kan någon engelska så vi försöker göra vårt bästa för att förstå vad de säger.

När vi sedan är åter på hästryggen berättar Uffe hur hästrädd han är, *asgarv*. Jag har märkt att han sett något stel ut när jag försökt få min häst att gå lite fortare fram. Och han ser extremt koncentrerad ut på sadeln och svarar endast kort och koncist vid tilltal. När min häst sedan stannar upp precis framför Uffes häst tror jag att jag ska garva ihjäl mig. Min häst passar nämligen på att ”göra stort” och eftersom Uffe inte vet hur han ska stoppa sin häst, kör han sitt ben rakt in i min häst och får hästskit över hela brallan, hahahah. Jag tror jag dör av skratt men slutar tvärt när jag ser en surmulen Uffe bakom mig. Han säger högt ”DET DÄR GJORDE DU MED FLIT!!” och jag försöker tänka ut vad oddsen är att detta kan hända i verkligheten.

Resten av utflykten hör jag Uffe, muttrandes bakom mig, försöka få hästen att gå dit han vill. Ibland bestämmer hästen sin egna väg in i ett snår som resulterar i att Uffe får rivmärken över hela armarna. Trots detta är vi på strålande humör och skrattar mest åt varandra. Denna utflykt har gjort resan till Vinales värt alla timmar i bussen och är bland det bästa vi gjort under dessa 6 månader på resande fot. Efter 4 timmar på hästryggen kan vi knappt ta oss ner på marken. Vi har så infernaliskt ont i knän, vrister och rumpa att vi får minne av utflykten i flera dagar efteråt.

Se alla bilder här!

Morgonens uppgift var att ta ut pengar och hitta en resa till Maria la Gorda som är en strandort söder om Vinales. Typiskt nog finns det bara ett hotell på stranden som givetvis var fullbokat de närmsta dagarna fram. Vi försökte hitta en annan strandort men alla som finns har bara ett hotell som också är fullbokade. Tydligen har vi rest till Kuba under högsäsong. Vi bestämde oss därför att på måndag ta en buss till Trinidad via Havanna. På resebyrån träffade vi på en svensk man, Sten, som är på resande fot i Kuba. Han kan landet väl och gav oss mängder av tips. Han har rest till Kuba i många år och rekommenderade boende i turistmeckat Varadero. Varadero är inte vårt eller hans förstaval men iom att vi inleder vår resa med att upptäcka ”det riktiga Kuba” samt att alla andra strandorter är fullbokade, känns Varadero som ett helt perfekt val. Han tipsade om ett boende längst bort ifrån hotellkomplexen med urvacker omgivning, nära till kritvita stränder som inte kostar skjortan. Men Varadero blir först efter Trinidad.

Efter att vi tagit ut pengar på banken satte vi oss på ett litet fik/restaurang. Uffe drack bärs (Cristal) som påminner om Carlsberg Hof. Jag beställde en lemonad med mynta som smakade precis som en svag Mojito. Mojiton som jag har druckit i Kuba har hittils varit väldigt stark så jag kan lika gärna utan rom, haha. På fiket började vi prata med tre norrmän som var urtrevliga. Vi satt säkert där i tre timmar innan vi gick tillbaka till vårt casa. Strax innan middagen var klar kom Annis morfar förbi och hälsade på. Han arbetar på ett tobaksplantage och hade med sig ett gäng nyrullade cigarrer. Det var helt surrealistiskt att sitta och försöka kommunicera med honom då vi inte kan spanska och han ingen engelska. Med mycket kroppsspråk och stor hjälp av språklexikon satt vi faktiskt i flera timmar, pratade och skrattade åt varandra. Han berättade att cigarrerna han hade med sig bestod av vanilj, rom, vatten, socker och honung. Han rullade en åt Uffe som var gudagod. Uffe är en fena på att kommunicera på spanska och kunde till slut få ihop hela meningar. Det var härligt att se dom där två febrilt bläddra i spanska-ordboken medans de rökte varsin nyrullad cigarr. Uffe var lyrisk och köpte 3 hemmagjorda cigarrpaket gjorda av bananblad (24 st). Morfarn blev så glad att han gav bort ett extra paket till honom. Så nu har Uffe ett 40-tal cigarrer som han måste hinna röka upp inom 20 dagar då vi inte kan ta ut mer än 10-15st ur landet. Rätt åt honom, haha.

Middagen var fantastisk och vi åt nygrillad fisk, svart bönsoppa, grönsaker och färsk frukt. Kvällen avslutades med kubansk karneval och överallt ser vi kvinnor, män och barn vicka på höfterna åt rytmen av salsa-musik … ibland blir det nästan genant att se folk i alla åldrar stå juckandes mot varandra i rader och det ser ut som dom har sex med kläderna på.

Se alla bilder här!

I onsdags bokade vi en bussbiljett som skulle ta oss från Havanna till Vinales. Resebyrån vi hade knallat in på sålde dock inga lokal-bussbiljetter så vi hamnade på en utflyktsbuss (för ungefär samma pris) till Vinales. Vi vaknade upp 05.30 på torsdagsmorgonen (bussen skulle gå 07.00). Städerskan skulle hämta lägenhetsnycklarna 06.30 och när hon inte dök upp blev vi lite stressade. Vi ringde upp vår värd och frågade hur vi skulle lösa situationen. Vi fick genom honom veta att våra klockor är felinställda (samma dag som vi reste från Florida gick USA över till sommartid). Turligt nog hade vi inte förlorat en timma utan vunnit en.

Vi hämtades upp av en riktig lyxbuss med sköna säten och AC. Plötsligt började guiden prata tyska och engelska i mikrofonen då 98% av sällskapet var tyskar. Genom vår lilla tur lyckas vi besöka en tobaksfabrik, en hästranch samt en utsiktspunkt utan att lägga ett öre extra, haha. Ibland ska man ha lite flax.
Vi blev avsläppta två timmar försenat och ingen skylt med ”Christine” fanns på busshållplatsen. VI började traska och märkte att byn var inte större än att vi direkt hittade ett annat Casa Particulares. Vi bor nu hos ett ungt par, i ett rum med egen toalett/dusch ett kvarter från ”centrum”. Vi fick veta att just denna helg är det karneval i stan (en gång om året) så det var ren tur att vi hittade ett boende. Vår värd Anni är en rar tjej som kan lite men tillräcklig engelska så vi kan förstå varandra. Vi fick en välkomstdrink ”Mojito” och samma kväll lagade hennes mormor middag åt oss. Vi åt den godaste fisk vi ätit på länge med friterad rotfrukt, svart bönris, minnestronesoppa, sparrissallad samt färsk frukt. Supergott!!

Vi satt uppe och rökte cigarr på terassen och gick till sängs strax efteråt. Natten var lång och jobbig. Utanför vårt fönster försöker tuppar och grisar överrösta diskomusiken från gatorna. Vi vaknar upp som två yra troll av doften från nylagad frukost. Vi åt småfranska med hemmagjord mjukost, smör och marmelad. Kaffet som var nymalet var grymt gott och vi drack någon typ av nektar-juice med en eftersmak av kokos.

Se alla bilder här!